Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minne från Castenhof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minne frän Castenhof. 385
varelse. - »Ja, Axel, ja», sade hon, utan att då göra någon annan
reflektion, än att hon icke kunde säga nej. »Ja, möt mig i morgon
förmiddag hos moster Mariana klockan tio.»
Moster Mariana var halfsyster till gamla mormor, en af dessa
trogna själar, som arbeta ut sig på ett ställe. Hon hade varit en sorts
arfpjes i major Herrmanskölds familj och hade, liksom i testamente, följt
barnen, då de flyttat. Nu var den gamla huspigan på en slags
pensionsstat och bodde i en liten byggnad bakom ena flygeln, en stuga,
som blifvit qvarstående från den gamla tiden, då Sätrahult ej ännu
var bygdt. Gumman var både skumögd och döf och dessutom så
betagen i alla, som hette Herrmansköld, att Anna just träffat på den
rätta.
Axel instälde sig tidigt på mötesplatsen. Han var allvarlig, nästan
dyster; en mörk framtid sväfvade i obestämda och ombytliga konturer
framför honom, ett åskmoln, som långsamt steg öfver horisonten. Han
var icke mera ett barn. Så ung han var, fann han, att han behöfde
ett stöd. Ack, Anna skulle bli det.
Det dröjde ej länge, förr än hon kom. Äfven hon var allvarsam,
ty Axels ögon hade sagt henne, att det ej var för att skämta han
ville råka henne. En stund derefter sutto de hållande hvarandras
händer. »Tala, gode Axel, hvad vill. . . herr . . . herr Axel?»
»Nej, säg Axel, som förr, Anna, förr kan jag ej tala med dig.»
»Nå, se så, Axel då», smålog Anna sorgset; »tala, gode Axel.»
Han talade länge och ifrigt. »Och hvad svarar du, min älskade
Anna?»
»Att Axel yrar; huru kan Axel tro, att vi begge skulle kunna bli
ett par - trädgårdsmästaredottren och den förnäme ynglingen - nej,
omöjligt; jag är ung, men begriper ändå, att det aldrig kan ske.»
»Jag är dig trogen i döden.»
a Ack! ja jag tror, att Axel håller af mig, håller mycket af mig,
och Gud skall veta. . . men det är ändå omöjligt.»
»Men Anna, du hör ju, att jag behöfver ett skydd, du hör ju,
att jag är inkastad i ett lättsinnigt hof, utan grundsatser och utan
aktning för qvinnan. Du hör ju, att jag fruktar vackla och förlora
tron på den enda lycka, som finnes: ett eget hem, en god hustru.
Anna, du hör allt detta, och du säger ändå nej - nej - det är omöjligt.»
Wetterbergh, Berättelser, skizzer och noveller, 2$
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
