Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minne från Castenhof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 86 Berättelser, skizzer och noveller.
»Ja, det är omöjligt», suckade Anna.
»Nej, säg, att du håller af mig, att du alltid vill hålla af mig, att
du vill vänta på mig om än aldrig så länge. Vet jag det, då har jag
alltid ändå dig att fly till, då jag håller på att glömma mig sjelf; då
kan jag alltid midt under hvimlet och tumultet tänka: detta tar väl
slut en gång, och då slår jag mig ner på landet med min trogna
Anna och lefver för stillheten och henne.»
Anna smålog godt; det var som en solglimt dragit fram öfver det
vana anletet; men plötsligen blef hon åter allvarsam: »Ack, när då
Axel kommer, då är Axel ännu en ståtlig man och Anna en gammal,
tråkig flicka. Vi åldras snart, bäste Axel; lika hastigt som vi blomma
opp, lika hastigt utblommar qvinnan också; mannen deremot växer
långsamt opp till man, men sjunker också lika långsamt till gubbe.
Axel skulle finna sig bedragen.»
»Nej, hjertat har du väl qvar, Anna, de hjertegoda ögonen, din
själs värme och trohet. Lofva mig, att du blir min, när tid blir.»
»Det kan jag ej lofva», sade flickan högtidligt; »men jag lofvar
dig, Axel, nu, och Gud är mitt vittne, att jag skall hela mitt lif anse
mig tillhöra dig och aldrig skänka min tro, till någon annan - det
må gå huru det vill.»
»Tack, Anna, evig tack; nu har jag ett stöd. Ack du! ser du,
flicka, när mitt förstånd förvillas, så återfår jag förnuftet, då jag
tänker på dina ögon och på ditt hjerta, som är mitt. Då man ej eger
något, då slösar man med det lilla: är man en gång rik, börjar man
att spara för att ej åter blifva fattig. Ser du, nu är jag rik på kärlek,
på verklig kärlek - rik på trohet, och nu hehöfver jag ej mera glömma
mig sjelf och tråka ut mig med dessa nöjen. Du kan ej föreställa
dig huru platta, huru tröttande de äro, ett evigt enahanda, beständigt
yta utan djup - artighet i stället för tillgifvenhet - osäkerhet i
stället för lugn - nej! nej!»
»Men med tiden», började han efter några minuters uppehåll,
»med tiden blir jag en man, som kan föda hustru; ty Anna, jag är
fattig, mycket fattig, ja fattigare än du.»
»Men majoren äger ju Sätrahult.»
»Och skulder långt öfver dess värde - nej, fattig - det är ett
skal, som brister, då pappa dör - och det skalet är tömt; men lika
godt, jag blir sjelf en man, det är bättre.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
