Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minne från Castenhof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39° Berättelser} skizzer och noveller.
Auditörer! var vänligheten sjelf och pratade om en ärofull framtid
alldeles som om den legat på hyllan.
Sedan han gått, afslutade Axel sitt bref.
»Jag är nu fyratio år, och du är således trettiosju år gammal»,
skref han. »Den tid du förespådde har nu inträdt, men ännu är jag
din Axel och du min Anna – min snälla Anna. Ack, ditt löfte att
vara min i alla öden har under mina olyckor på en gång smärtat
mig och höjt mig öfver mitt öde. - Jag var dock aldrig riktigt ensam
i verlden - det fans ändå en, en enda, som huru det gick älskade
mig.»
Han berättade lyckan med testamentet. Det var ett riktigt bref.
Annas svar var glödande varmt, innerligt och kärleksfullt. Det låg
någonting deri, som förrådde, att hon nu höll dubbelt mera af honom
än fordom. Tjuguett år hade pröfvat hennes älskare; olyckor, onåd,
fattigdom och landsflykt och nu en gryende lycka hade pröfvat Axels
kärlek, och ändå var han densamme.
Huru liten var deremot hennes roll - undangömd, utan att
genomgå någon enda pröfning, hade hon förblifvit hvad hon var: en
trogen själ - det var allt.
Tant Gustafva dog, och auditören var med om att dela arfvet -
det gick bra - allt gick bra.
Då kom en vacker dag ett bref och detta bref - nej, här är det:
»Välborne herr hofjunkare!
Det är mig uppdraget att underrätta herr hofjunkaren om den i
sanning och för hvar och en, hvilken hade lyckan af demoiselle Anna
Ljungbloms närmare bekantskap, sorgliga händelsen, att bemälda
demoiselle, efter en kort sjukdom, i en salig stund lugnt och stilla
afsomnade den 21 dennes. Tröstens ord återfinnes på hvarje blad af den
Heliga skrift, der det heter–––––-:»
Hofjunkaren läste brefvet, utan att en muskel rörde sig i hans ansigte.
När han lade det ifrån sig, smålog han bittert och sade sakta:
»Och jag skall också en gång bli lycklig! - Åh ja, tillade han
och drog en djup suck, »landsflyktig har jag varit och det är jag -
nu blir uppgiften blott att vegetera och dö. - Det är den enda
utvägen, då man råkar att lefva utan ändamål.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
