Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minne från Castenhof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minne frän Castenhof. -391
»Jag beklagar sorgen», sade auditören, då han fick veta den
sorgliga nyheten.
»Ingenting att beklaga», blef Axels svar; - »hjelp mig nu blott
att lefva, till dess jag dör - tag emot mina penningar, sköt mina små
affärer, hjelp mig som ett barn - och - och skaffa mig en pudel
- någon vill jag ha, som håller ensamt af mig - det är egoism,
jag vet det.»
Och auditör en skaffade hofjunkaren en pudel, och denne blef sin
herres sista vän; men åren gingo - hofjunkaren vegeterade för att
invänta döden; han hade ej annat att göra.
Det var en lång tid jag på Castenhof ej såg till hvarken de begge
gubbarne eller den trogne hunden.
En afton satt jag der åter vid mitt vanliga bord och lät mina
tankar flyga omkring, som de brukade göra under de tunga hvalfven
på denna källare. Auditören inträdde och satte sig vid mitt bord:
»God afton, herre! Hur står det till? Vet herrn, hofjunkarens
Ami dog för åtta dagar sedan; och fastän jag lofvat honom att skaffa
en ny dylik persedel, så vill han ingen ha. Ah nej, nu är det
meningen, att jag skall dö ensam, säger han.»
»Fasligt hvad ålderdomen hastigt tog på honom, sedan hans
fästmö dog - hans hår grånade så hastigt, och vid femtiosex års ålder
såg han ut, den granne, siratlige mannen, att vara sjuttio. Det är
narraktigt; men min själ tror jag inte, att Amis dödliga frånfälle slog
den sista spiken i hans likkista; nu är han riktigt sjuk, vill ingen
doktor ha - och yrar riktigt emellanåt, så att man kunde anse honom
rent af galen, om man ej viste, att han är sjuk.»
En tid derefter träffades vi åter, ty auditören hade för vana att
hvarje qväll på visst klockslag besöka Castenhof, och denna vana
afbröts ej af annat än särdeles omständigheter. Jag kom ej dit oftare
än jag varit på spektaklet, och det var ej så synnerligen ofta, i
anseende till att plånboken protesterade mot alltför många
konstnjut-ningar.
»Nu är hofjunkaren död», sade auditören enstafvigt och sorgset.
»Nu får jag sitta här ensam och ta min lilla toddy - det smakar ej
en smula.»
»Vet ni, han tycktes icke sjuk, men krafterna aftogo beständigt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
