Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tre smultron, tre kyssar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tre smultron, tre kyssar. 39
I den illuminerade våningen gick allt muntert till; baronen,
fati-gerad af den brådskande urstigningen, något klämd till och med af
folket på gatan och kanske äfven en smula förskräckt öfver hvad man
kunde kalla »månens nedstigande genom djurkretsen» eller, utan
grannlåt, en gammal barons vandring bland folket, blef andtruten och kunde,
då han ändtligen träffade sin värdinna för aftonen, knappt nog berätta
sin olycka, som naturligtvis stod i första rummet.
»Min nådiga kan imaginera sig: hästarne sediga som lam, kusken
skicklig, en riktig kappkörare - kan göra vändning med en landauvagn
precist på ett ruter äss, om han vill; ha ha, jag och Julie sitta just
och samtala om allt det nöje vi väntade oss i hufvudstadens mest
briljanta cirkel; förlåt, ers nåd, jag är så fatigerad, måste gå ett långt
stycke - tränga mig fram - ja utan öfverdrift sagdt, armbåga mig
fram bland pöbeln der nere - nå väl, ers nåd, hästarne skyggade,
och en gosse kom under vagnen.»
»Min Gud!» ropade grefvinnan, »blef han öfverkörd?»
»Ne-nej, bevars, ers nåd, hästarne sediga - inkördes vid
Fly-inge under Ehrengranat, kusken likaså - stannade genast, gossen fick
blott en skråma, och en karl ur hopen satte sig i min vagn - i min
vagn, ers nåd - och for bort till lasarettet; det var min hjertnupna
niéce här, som bjöd den der gaturiddaren in i vagnen - han steg på
helt enkelt och jag måste ur. - Ers nåd kan imaginera sig; pu . . .
ha-ha...»’
Julie var ännu blek af förskräckelsen; men likväl tänkte hon
mindre på sin onkels och sin egen olycka och till och med mindre
på den stackars gossen, än på hans räddare. Hvem kan han väl
vara? tänkte hon vid sig sjelf; men snart gjorde hon sig förebråelse
öfver sin nyfikenhet och tvingade sig att tänka på gossen. Det finnes
stunder, då känslornas urverk går oriktigt och då förnuftet beständigt
måste föra visaren till rätta; det är visst ej bra att så är, men vi äro
menniskor alla - och Julie var det äfven, men en god menniska.
Efter några ögonblick hade Julie försvunnit; baronen berättade nu
under sin promenad i salongen den remarkabla händelsen med
ur-stigningen, fick gratulationer från höger och venster öfver sitt mod att
i vinterqvällen till fots genomvandra en pöbelhop och dito äfven sin
mensklighet att låta gossen åka i sin egen vagn.
Det dröjde, likväl ej länge, förr än en lång mager man, med ett
nästan platt ansigte och ett par tätt hopträngda ögon, som tycktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
