Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tre smultron, tre kyssar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tre smititron, tre kyssar. 401
En vacker dag kommer Lucie, frökens kammarjungfru, in, ledande
en gosse vid handen; det var den lille protegén, som på ett så
besynnerligt sätt hade gjort sin första uppvaktning och som börjat med
att drifva sin beskyddarinna ut på gatan.
Det var en skön gosse af omkring tio års ålder. Sjukdomen
hade gjort hans ansigte blekt, men de stora blå ögonen, ur hvilka
sjelfva ärligheten blickade, det lockiga håret, som i lediga ringlar flöt
omkring hans hufvud, den lilla, röda munnen med sina hvita
tandrader, allt gaf gossen ett behagligt och intagande utseende.
Gossen stod förlägen midt framför en stor trymå och tummade
på den lilla gröna kasketten han fått; han vågade ej se opp, ty då
såg han antingen sin egen förlägna figur eller frökens, som lik en
högre uppenbarelse stod framför honom. Julie å sin sida kände, att
hon rodnadej det var en tanke på den okände, som genomilade henne.
Ändtligen bröt hon tystnaden och frågade: »är du frisk, min lille
gosse, är du nu alldeles bra?»
»Ja, hennes nåd», sade gossen och såg opp.
»Du har väl plågats mycket», fortfor fröken och betraktade det
djupa ärret i gossens panna; »du har väl plågats mycket, min stackars
gosse?»
Gossen smålog. »Det gick snart öfver, hennes nåd; en sådan
rispa är ej så plågsam.» Hans min tillkännagaf likväl, att han ej sade
sant; men en instinktartad känsla ingaf honom att för den unga flicka,
som stod der så upprörd, göra sin skada så liten som möjligt. Julie
märkte det. Detta drag af grannlagenhet och skonsamhet gjorde henne
gossen ännu kärare än förut.
»Hvad heter din far?» frågade flickan.
Gossen såg ned framför sig, men slutligen sade han: »jag har
ingen far.»
»Stackars barn, således faderlös - men din mor?»
»Jag har ingen mor», svarade gossen; »ack, hennes nåd, jag har
hvarken far eller mor.» Gossen fastade vid dessa ord en bedjande
blick på den unga flickan; denna blick sade: blif min far och min
mor, jag saknar allt! Dessa ord, så enkla, så vanliga - ty huru
många finnas ej utan både far och mor - grepo dock Julie djupt i
själen. Äfven hon var utan far och mor, utkastad i en verld, der
hon ej kände sig hemmastadd; det var en glittrande verld full af
Wetterbergh, Berättelser, skizzer och noveller» 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
