Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Invaliden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416 .Berättelser, skizzer och noveller.
Tre dagar derefter vaknade Werner ur en vild feberyra; han låg
i en liten fiskarkoja på Åland, med ett ben mindre; det var krossadt.
»Hvarför fick jag ej sofva», sade han vid sig sjelf; »det var så
nära; hade allt gått väl, så hade det nu varit gjordt, det svåra steget»;
men han hade blifvit räddad, han ensam räddad af hundrade man.
Äfven kapten Rumlare hade räddat sig på ett tomt
bränvinsfa-stage. »Det var en Guds försyn», sade han, »att jag hunnit supa ur
det.»
Efter en långvarig sjukdom blef Werner åter frisk, men en
krympling. På våren 1809, sedan den lyckliga regementsförändringen blifvit
fullbordad och Sveriges framtid betryggad genom en splitter ny
konstitution, sedan några nya rikets herrar hade tillkommit, och den
urgamla vänskapen mellan Sverige och Ryssland åter var befästad,
återvände han till Sverige från sin »utrikes» resa på Åland.
Allt var förändradt vid hans återkomst; men det som ännu
qvarstod var fattigdomen. Werner var fattig; men mödan hade aldrig förut
tryckt honom; krymplingen dukade dock under för en omständighet,
som för ynglingen var ett lappri; han sökte derför pension.
Fosterlandet är tacksamt emot sina tappra söner, hade man sagt i så många
tal, så många skrifter. Werner hoppades på denna tacksamhet.
Sedan han länge väntat svar på sin ansökan, och när tålamodet
var nästan uttömd t till bottnen, fick han en vacker dag en resolution
af ungefär följande innehåll: »Att som löjtnanten, kapten Werner sin
blessyr erhållit icke i öppen strid mot fienden, utan genom annor
oförutsedd olyckshändelse, så och då bemälde Werner, icke såsom i aktiv
tjenstgöring stadd, sin skada erhållit, förefans intet skäl att honom,
Werner, någon pension bevilja; men då han under kriget gjort sig
känd för mannamod, eger han att inbetala retroaktif afgift för de år
som han ännu bort tjenstgöra, då han vid de år, som enligt
författningar och reglementen berättigar till pension, må uppbära full
löjtnantspension. »
Invaliden blef således utan understöd; men försynen hade andra
utvägar till hans räddning.
En afton kom man händelsevis i ett större sällskap att nämna
kapten Werner och hans skeppsbrott med »Svenska Äran», som sjönk
vid Åland. Samtalet väckte den gamle hofmarskalken K., som just
nu drack sin femte mandarinkopp té, ur hans vanliga apati.
»Hur var det? Werner? Är inte han från Westmanland?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>