Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Invaliden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Invaliden. , 417
»Jo», svarade en af sällskapet, »det är högst troligt, ty han har
tjenat vid Westmanlands Wargering.»
»Riktigt, riktigt», svarade hofmarskalken; »jag kände hans föräldrar;
det var en utfattig löjtnant Werner, som bodde, låt mig se, jag tror
det hette Granhulta, i Westmanland; ja, Granhulta. Ni må tro, mine
herrar, jag har en gång varit inqvarterad der. Huset var väl fattigt,
men ordentligt och bra; gumman Werner var en riktig matgumma -
man måste hjelpa sonen - jag glömmer aldrig hennes delikata
böck-ling; det är en böckling, så mor och fet, att oljan flöt ur ryggen på
honom. Det är en samvetspligt att rekommendera sonen, då han är
i nöd. Har herr baronen ätit veritabel böckling? Man får den aldrig riktigt
god här i Stockholm; också behöfs det verkligen en sådan matgumma
som gumman Werner, för att få den god. Hon gaf mig recept på
hur den tillagades, men det har ej velat lyckats der hemma hos mig.»
För böcklingens skull och af en synnerlig gunst och nåd erhöll
invaliden en pension af 200 riksdaler banko. Försynens vägar äro
outransakliga.
För fyratio år sedan satt en gosse af omkring tolf års ålder på
den mjuka gräsmattan i Storängen vid Strömsnäs; bredvid honom satt
ett skönt barn, en flicka af omkring åtta år, och afhörde med
uppmärksamhet de sannsagor gossen omtalade.
»Skola vi gå till strömmen?» sade slutligen gossen; »jag har nu
omtalat sagan om Necken, den gode spelmannen, som stiger opp hvarje
natt och sjunger sina vackra visor för små snälla barn, der han sitter
i aftondimman och slår sina toner på sin guldsträngade harpa. Kom
med till strömmen här borta, så skall jag berätta dig en sannsaga, som
icke, liksom sagan om Necken, är hednisk, utan som härleder sig från
den kristna tiden.»
De begge barnen fortsatte sin vandring uppåt en slingrande
gångstig.
»Bara inte ma bonne blir ond?» frågade flickan.
»Var inte rädd, det skall magistern nog hjelpa», svarade gossen.
Den unge gossen hette Gustaf Werner, och den lilla flickan Clara
Ekesköld. Lilla Clara var dotter till den rike öfverste Ekesköld på
Strömsnäs, Gustaf åter son till den fattige löjtnant Werner på
Granhulta. Den gamle öfversten, som i sin ungdom varit kamrat med
Wetterbergh, Berättelser, skizzer och noveller. 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
