Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Invaliden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Invaliden. 419
skog; men der nu skogen är, låg ett kloster med en herrlig trädgård,
nu ligger der blott en stenhög qvar i skogen. Det var ett
nunnekloster.
»I granskapet bodde en gammal adlig slägt, som hette Skäkta
och som brukade tre korslagda pilar i sitt vapen. Gunnar Skäkta, en
rik och ansedd herreman den tiden, bodde på Thorboda, som nu är
en bondgård. Den skönaste flickan i hela landet var hans dotter Elin,
och hon var så fager, att ingen kunde se henne utan att hålla af henne.
Hon hade blå ögon liksom ett par förgät-mig-ej eller sådana som du,
lilla Clara, och såg god ut som du. Nu kan du förstå, att Elin växte
till och blef stor och fick friare, den ene präktigare än den andre;
alldeles som din tant hade i förfjol, innan hon förlofvade sig med grefven.
Men Elin hade gifvit sin tro till en fattig gosse, och detta kunde
föräldrarne icke tåla, ty de voro högmodiga, och derför satte de Elin i
klostret och läto skicka den fattige gossen ut i kriget; och på fejder
var det den tiden ingen brist. Men Elin fick gå ensam ut i den gröna
lunden, och så brukade hon gå hit och sitta här hela timmar vid
Helgonfallet och se på den skummande forsen.
»Den tiden var ej så upplyst, som vår tid är. Vi veta nu för
tiden allting, ty det står att lära i tusentals böcker, och således kunna
vi nu förklara allting af naturliga orsaker, men den tiden tillskref man
helgonen eller onda andar allt hvad mari i sin okunnighet icke kunde
förstå, och på detta sätt sammansattes skrock och käringsagor, som vi
skratta åt.
»Allt längre måste Elin förblifva i klostrets dystra ensamhet, allt
mera sorgbunden blef hon; hon svärmade nu oftare ut i en grön äng
och satt slutligen det mesta af dagen vid fallet; just der vi nu sitta.
Det föreföll den arma flickan, liksom skulle den fattige gossen, som
hon höll af, redan fallit för svärdet; hon tyckte, att allt var så tomt,
så betydelselöst, och det enda, som tröstade henne, var bön till den
heliga jungfrun. Så föll Elin i ett tyst svårmod och bleknade allt mer
och mer om kinden; det var en röd ros, som blifvit hvit, emedan hon
lefde i mörkret; ty sorg och mörker bleka rosorna, men glädje och
solsken göra dem röda.
»Förgäfves bad hon inför Mariabilden i klosterkyrkan om frid i
sitt hjerta, förgäfves väntade hon en tröstande blick från den heliga
jungfrun; ty då hon slutat sin bön och såg opp till den i gyllene skyar
sväfvande bilden, hade denna samma leende på sina läppar, samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
