Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Invaliden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42o Berättelser, skizzer och noveller.
stela ställning som förut; och så oupplyst var den tiden, och således
äfven Elin, att hon trodde, det träbilden skulle kunna gifva henne
ett tecken att den heliga jungfrun hört hennes bön.
»Denna tro gjorde Elin. ännu mera svårmodig än förut. En afton,
det var just i solnedgången, satt Elin försänkt i djupa tankar här vid
fallet och tänkte på sin älskling, på den heliga jungfruns vrede, på
jord och himmel; ingenstädes fann hon tröst. Då föll hon på knä
och sammanknäppte sina händer till en innerlig bön; bönen var lång
och brinnande. Men se, då hon, efter sin vana, efter slutad bön
kastade blicken uppåt, stod den heliga Guds moder framför henne här i
dimmolnet och utsträckte sina armar mot den gråtande flickan. En
strålkrans af alla regnbågens färger flammade kring jungfruns hufvud,
der hon, buren af osynliga vingar, sväfvade öfver djupet. Elin utsträckte
sina armar och ropade: »Heliga Guds moder, tag mig i dina armar,
fräls mig arma, förskjutna barn!» och den luftiga bilden sträckte sina
armar mot flickan. »Jag kommer», ropade Elin utom sig, »jag
kommer till ditt hjerta, moder, gif mig rö och frid!» Och nu störtade hon
med utsträckta armar in i dimman. Helgonbilden var borta, men Elins
bön om rö och frid blef uppfyld, ty der nere i strömmen flöt några
ögonblick derefter liket af en flicka, klädd i den hvita noviciatdrägten.
- Så fick Elin frid!»
Clara slöt sig rysande intill Gustafs bröst och gret, gret några
barnsligt bittra tårar öfver Elin.
»Gråt icke, Clara», sade han tröstande, »Gråt icke; detta hände
för flera hundrade år sedan. Men, söta Clara, om du vill, skall du få
se samma sak, väl icke den heliga jungfrun, utan en liten rödblommig
flicka med en strålkrans kring hufvudet.»
Claras tårar stannade då hon såg på honom med en frågande blick.
»Jo, ser du», undervisade gossen, »magistern har förklarat allt
för mig, det står i en bok som kallas fysik. När solen i qvällningen
sjunker ner der borta vid skogen och belyser ett föremål här på detta
ställe, så afspeglar sig dimmolnet, liksom i en spegel, ty, ser du, alla
de små dropparne, af hvilka molnet består, är ett slags spegel, och så
bli de en strålkrans, af samma orsak som regnbågen. Se hit, Clara,
ser du något?»
Hon såg också verkligen icke ett, utan tvenne hufvuden sväfva i
dimman som dunkla dunstbilder, men omkring dem var en gemensam
strålkrans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
