Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klockan. 437
ega en son, som öfverträffade honom sjelf, hans lilla ärelystnad hade
Johannes till brännpunkt. Johannes var mera än han sjelf, han var
hans ålderdoms glädje och prydnad.
Så hade de suttit länge, försjunkna i minnet af det förflutna, då
de väcktes ur sina drömmar af ett glädtigt: god afton. Mäster Petrus
sprang upp och bugade sig djupt, men Johannes smålog och räckte
förtroligt sin hand till den ankommande och sade: »god afton! goda
Johanna.»
»Hvad tänker du på?» inföll fadren; »det är dottren till vårt
nådiga herrskap; det är fröken Johanna.»
»Inte så», sade flickan och fattade sonens framräckta hand; »inte
så, mäster Petrus. Johannes känner igen mig sedan fordom, då vi
lekte tillsammans: deri gör han rätt.»
»Förlåt!» stammade Johannes, förlägen att hafva misstagit sig om
tidens förändring; »förlåt, fröken, jag kom i detta ögonblick endast
ihåg min forna lekkamrat, och ej -»
»Och ej», fortsatte flickan leende, »att jag blifvit en stor flicka
och ni en fullväxt herre, med löskrage, i stället för den korta
skjortkragen, som förr låg utbredd på edra axlar och som klädde er så bra;
ni har verkligen vuxit ifrån er, käre Johannes.»
»Jag kan», yttrade Johannes och fastade sina blickar på den täcka,
blomstrande flickan, »ej säga detsamma om er, min fröken.»
»Jag ber om förlåtelse», tillade mäster Petrus, »å min sons vägnar;
han har den der Upsalatakten uti sig och är fri och raljant af sig; men
det går väl bort. Han menar icke illa dermed, nådiga fröken.»
Flickan smålog åt den gode gubbens ursäkter och bröt, utan att
säga ett ord, en ros, som blommade på den goda modrens graf, och
räckte till Johannes, sägande: »låt ej skrämma er af frökentitlen,
min bäste magister. Johanna är, gudnås, lika barnslig som förr och
har, dess värre, icke nog vördnad för de lärde; men det kommer sig
deraf, att jag i all evighet blir ett barn.»
De skildes nu åt, men i den eldige ynglingens själ hade Johannas
bild ånyo insmugit sig och nu mera outplånligt.
Vid åsynen af hans forna lekkamrat hade hela hans barndoms
kärlek för det sköna barnet återvaknat, och han beslöt att lemna
hemmet, innan hans hjerta ännu öfverväldigat hans hufvud. Men försynen
hade annorlunda beslutat. Egaren af slottet, baron Krön s värd, behöfde
en informator för sin son och valde magister Johannes dertill. Denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
