Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438 Berättelser, skizzer och noveller.
insåg väl de för honom farliga följderna af en sådan befattning och
arbetade emot allt hvad han förmådde; men mäster Petrus arbetade
mot honom, och han hade ingen utväg att undslippa. Allt hvad han
kunde önska sig, allt hvad han kunde förebara vara nödigt för sin
framtid, kunde baronen gifva honom, och således måste han ingå i
den farliga befattningen.
Baron Kronsvärd var en ädel man af gamla, ärligt svenska
principer. Han anade aldrig svek och icke heller, att han kunde väcka
passioner, som stormade. Han hade sjelf alltid varit lugn och
pas-sionsfri, och trodde, att alla voro det liksom han. Det var således af
ren obekantskap med det menskliga lynnet han inbjöd sin dotters
barndoms-lekkamrat att blifva en daglig gäst i sitt hus; och ännu
mindre anade han, att han begick en oförsigtighet, då han en afton,
när Johannes låtit höra sitt mästerskap på pianoforte, föreslog, att han
skulle fortsätta fröken Johannas undervisning och öfning, som nu på
en tid blifvit afbruten.
Hade den gode baronen, det allra minsta observerat den af glädje
strålande blick Johanna kastade på unge magistern, så hade han
troligen icke låtit förslaget gå i verkställighet; men han märkte ingenting,
utan tvang Johannes att begynna sina musikaliska lektioner.
En yngling och en ung flicka böra aldrig spela å quatre mains
med hvarandra. Musiken är passionens och kärlekens språk; och de
förstå hvarandra i toner, i ackorcler, utan att de önska det; musiken
är hjertats språk, den talar tvärt emot vår vilja och sqvallrar om våra
innersta känslor, utan att vi veta det. De begge unga hade ej länge
fortsatt sina musikaliska studier, förrän han förstod, att han sagt för
mycket, och hon, att hon förstått för mycket af det hemlighetsfulla
språk de talade med hvarandra.
Både Johannes och Johanna fingo då i sitt uppförande en
anstrykning af blyghet; de påminde sig i hvarje ögonblick, att de ej
mera voro barn. Då Johannes oförmärkt ville kasta en blick på sin
sköna granne vid pianot och såg sig upptäckt af henne, då nedslog
han ögat och såg på tangenterna, liksom om han velat läsa hebreiska
utan punkter på dem, och Johanna rodnade som en ros och anslog
tonen starkare än hon borde för att för ögonblicket liksom bortblanda
sina känslor. Begge viste med sig, att det ej gick an, att de älskade
hvarandra - och likväl!
Det var en högst pinsam belägenhet för magister Johannes, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
