Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klockan. 439
han arbetade derför på en plan att med sin nya discipel få resa
utrikes på några år. »Det skall kosta på», sade han vid sig sjelf; »men
då jag kommer hem, är hon äldre; hon är blott sexton år nu. Hon
är kanske gift, borta således; jag kan undvika träffa henne. Jag får
dock drömma om henne, får älska henne som ett ideal; nå väl, blott
jag kunde få resa!»
Resan blef efter ett års väntan, efter ett års kamp mellan pligt
och kärlek, ändtligen besluten, och baronen bestämde, att unge Adolf
med sin guvernör, magistern, skulle göra en tur genom Tyskland och
Frankrike till Italien, en tur på tre år.
Nära ingången till parken, på andra sidan om den vidlyftiga
trädgården, låg ett lusthus, der mäster Petrus uttömt all sin
uppfinningsförmåga för att göra det trefligt och vackert. Det låg vid kanten af
en sorlande bäck, som letade sig fram genom gräset, och var
åttkantigt, prydt med en rundt omkring löpande peristyl. Bortgömdt af höga
syren- och caprifolii-häckar och beskuggadt af en stor lönn, låg det
lilla lusthuset så lugnt och fredligt der inne. Det inre rummet var
draperadt med rödt och hvitt, och rika förgyllningar slingrade sig i
tusende rosetter och guirlander omkring mellan de svällande vecken
af de tyger, som betäckte väggarne.
Det var en afton i Maj. Mäster Petrus stod som bäst och
betraktade solen, som bergades i tjocka lagermoln och bådade regn, då hans
son försänkt i djupa tankar vandrade de krokiga gångarne i parken
och kom till det lilla lusthuset. Det såg så fredligt, så inbjudande
ut, och han inträdde för att en stund få sitta i sina funderingar der
inne; men han studsade tillbaka, ty fröken Johanna, sysselsatt att läsa
i en bok, satt till hälften skymd af den vida gardinen vid ett fönster.
Den blomstrande kinden hade hon stödt mot den fina handen, och
då hon såg upp vid den unge mannens inträde, darrade lemningen
af en tår i de eljest så glada ögonen.
»Förlåt mig, fröken», sade Johannes och drog sig något tillbaka;
»förlåt mig, om jag störde er; det var händelsen, som förde mig hit
och ...»
»Nog af, herr magister», afbröt honom flickan, »det är ej allt
händelse, fastän det synes så för våra menskliga ögon. Ni är
välkommen, ni störde mig icke; men jag sitter här och tänker på er, på
min brors resa; den blir lång?»
»Mycket lång», sade Johannes och såg ned framför sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
