Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mellingsta park. Der uppe i slottet satt baronen och roade sig med att
lägga patience, och hans fru satt läsande i en af den nyaste franska
skolans romantiska målningar; Johanna satt vid sitt piano och
fantiserade och inföll då och då på det stycke, hon och Johannes sista
gången hade spelat tillsammans. De voro förstämda, men ingen
yppade sina tankar. Baronen var den förste, som bröt tystnaden, i det
han sade:
»Jag begriper ej patiencen i afton, den vill ej gå; jag har tio gånger
å rad lagt i kort om vår Adolf, men det går aldrig ut. Gud låte det
ej händt dem något.»
Friherrinnan smålog och gjorde en anmärkning om skrock, och
Johanna steg upp och försäkrade sin far skrattande, att patience icke
hade något att betyda.
»Jag har öfver hundrade gånger lagt», sade hon, »om jag skulle
få ett par armband af guld, lika med dem Adolfine har, och alltid har
patiencen spått, att jag skulle få dem, men derför har pappa ändå ej
skaffat mig dem.»
»Men om nu så vore, att jag verkligen köpt dig ett par sådana
och att de hitkommit, hvad säger du då om patiencen?»
»Jo, då skulle jag tacka ödmjukast», skrattade Johanna, som
nödvändigt ville vara glad, fastän det var något oförklarligt, som tryckte
på hennes hjerta.
Baronen steg upp och gick ut, men inom några ögonblick var han
tillbaka med ett par armringar, alldeles sådana, som Johanna önskat
sig dem.
»Se här», sade han, »din patience har ej ljugit; hvad säger du
nu om min?»
Johanna bleknade, men smålog likväl; det var ett dystert smålöje.
»Jag tror ej på skrock», sade baronen, »men i qväll vet jag ej
huru det är med mig.»
På en gång sprungo far, mor och dotter upp från sina ställen
och stodo lyssnande; de hörde alla de dofva klämtslagen af dödsklockan.
Riktigt! hon ringde i långsam afmätt takt; det kunde ej vara vindens
spel, det kunde ej vara sjelfbedrägeri - de hörde det alla.
»Klockan!» sade de nästan alla på en gång, och baronen utbredde
sina armar. »Mamma», ropade han i ångest, »hör du klockan? den
ringer för Adolf; vi äro utan son!» De föllo i hvarandras armar, det
blef en lång tystnad, men Johanna föll på knä och bad innerligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
