Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett snilles vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
644 Berättelser, skizzer och noveller.
drack, rökade tobak, spelade en smula kort och skämtade, med ett ord:
»hade förbannadt roligt» - och herr Tulpan var den, som lik ett idogt
bi i juntorna samlade bitar för sin tidning, hvarvid han benäget fann
Waldners förmåga ganska gifvande och derför ordentligen pumpade
denne på qvickheter och bra bitar, utan att ändå kunna länsa förrådet.
Waldner blef emellertid neddragen, utan att hans vänner förmådde
eller ens ville höja sig till honom. Han blef deras rodocka och deras
verktyg - det blef hela frukten af hans stora, för små ändamål offrade
förmåga. Verkliga snillen sakna ganska ofta hvad man kallar qvickhet
- deras bana går i andra sferer, deras rof är ädlare och större än de
qvickes. Snillena äro örnar, som flyga högt i skyarne; men
qvickhuf-vudena äro flugfängare, som förmå att i flygten uppsnappa ögonblickets
dagsländor. I detta fall var fiskalen skickligare än Waldner, och således
stod han, som sällskapsbroder, långt öfver denne, som dock likväl
erkändes vara en »satans karl» då han skref. Således kom Waldner
alltid att paralleliseras med fiskalen - hvilken parallel - mellan örnen
och flugsriappareri!
Staden hade äfven en literär publik, som läste romaner, men denna
och alla öfriga fruktade Waldner, derför att de möjligen kunde bli
afmålade i hans prosaiska skrifter. Det der folket tror, att konsten
ligger deri, att rnåla af precist det man sett och hört, en sorts
proto-kolisföring - då konsten just ligger deri, att hålla sig ren ifrån allt,
som till sitt ursprung är personligt och verkligt; eljest sjunker man ner
till en art paskill. Nå väl, Waldner började sin bana ren och fri från
någon personlighet; han fortsatte den också så - snillet kan ej annat;
men hans »vänner» kände igen än en, än en annan; ty målningarna
voro i allmänhet sanna och måste såsom sådana vara träffande, äfven
i särskilda fall - och Waldner fick fiender i massa.
Efter flere års förlopp besökte jag den lilla staden.
Waldner hade åldrats. De vackra lockarne, som fordom lågo som
en gyllene krans omkring den välformade pannan, hade försvunnit;
hjessan var kal, ögonen hade förlorat sin eld, och ändå var Waldner
ännu ej gammal. Blott när jag talade om »gammalt» - om den
tiden vi begge voro ett par glada studenter, sken der åter i hans ögon
en efterglans af försvunnen ungdomsfröjd. Han hade, påstod han,
blifvit klokare, hade lärt sig i motgångens skola-mycket, som han bort
veta långt förut.
Han klagade öfver sina affärer - detta är ofta snillenas enda sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
