Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vi och vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi och vårt. 767
det; ty då förstår han ej att gifva någon sin rätta plats - för en
hvar finnes alltid något, der han är oersättlig, och man må vara så
mäktig som helst, så uppfinningsrik som möjligt, den ena menniskan
kan lika litet ersätta den andra, som det finnes tvenne ämnen, som
kunna utgöra hvarandras surrogat. Kan en menniska ersätta?, så är
det säkert, att också alla hennes egenskaper blifvit använda: man har
ej ansett sig behöfva henne hel och hållen, utan endast delvis; men
detta är också alltid en missräkning, om man inskränker sig dertill.
Fröken Augusta, som i allt hade sina egna idéer (och några
andra finnas ej egentligen, ty långods blir alltid långods), behandlade
gossen likväl ej så. Hon lät honom alltid känna, att det lilla han
gjorde af henne ansågs för någonting verkligen nödigt och nyttigt;
allt, till och med hans läsning, skedde för hennes skull, och så skulle
det vara.
Barnet sätter ej ännu så mycket värde på sitt eget jag, att det
derför gör sig någon möda; om föräldrarne aldrig så mycket tala om
dess framtid och nödvändigheten att lära sig något, för att ej stå
blottad på allt, det hjelper icke; barnet arbetar icke derför; men tror
barnet, att pappa och mamma finna glädje i att se dess framsteg .-
tror det, att det, genom sin flit kan göra andra lyckliga, då arbetar
det och är flitigt; icke derför att det anser denna flit nödig för sig
sjelf, utan derför att det finnes andra, och att de nödvändigt måste
glädja sig.
Det är denna djupa sjelfkänsla af att man som menniska är
nödvändig för andra j som sätter våra första krafter i rörelse, och först
sedan vi blifva gamla och »kloka» nog att förbise vårt samband med
det hela, vårt beroende af och vår nödvändighet för andra, referera vi vid
hvarje handling tillbaka på oss sjelfva och blifva egoister; men förmå
dock ej slita bandet mellan oss och alla, emedan detta är evigt och
beror på en naturlag, som ej låter störa sig af våra små beräkningar.
Lille Lars sprang således beskäftigt sina trötta steg, för att vara
sin herrskarinna till nöjes, och ansåg sig långt ifrån icke onödig för
hennes glädje. Augusta var också både för god och för klok att rycka
honom ur hans ljufva villa, och således var han lycklig i sin tro.
Det är denna barnatro, som bildar tjenstefolk, eller, låtom oss tala
öppet, tjenande vänner; fordom var detta vanligare än nu, ty det
individuella var då mera vigtigt än nu, och tjenaren gaf då sig sjelf och
ej blott sina krafter åt sitt husbondfolk. Men tiden har ändrat sig; de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
