Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vi och vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi och vart. 773
då de önska träffa menniskan. Så är det äfven med henne. Det
finnes många, som kanske skulle uppfatta hennes hjertas tanke, men
ingen af dem kommer henne nog nära, för att bli bemärkt, och ingen
af dem är djerf nog att söka rätt på menniskan under skalet af en
beundrad och rik skönhet.»
»Ni kan ha rätt», sade Augusta och försvann bland mängden.
I granskapet af den ståtliga fröken med jagtfalken befann sig
Apollo, en liten kuriös figur med lyra i handen, som då och då
reci-terade verser än ur den ene, än ur den andre författaren, på svenska
och franska (ty guden Apollo var den tiden parisare). Det var
kammarjunkaren, som fann sig alldeles förtjust öfver frökens oändliga
älskvärdhet och qvickhet.
Det var långt ifrån att kammarjunkaren i sitt hjerta kände
någonting, som liknade kärlek, för fröken, ty af en sådan känsla var han ej
mäktig; men han var en af dessa berömnings-maskiner, som
ordentligen dras upp hvarje morgon och gå omkring för att beundra ända
till dess fjäderkraften är slut. Han beundrade konst, literatur,
skönhet och ryktbarhet - allt med ett ord, som enligt bruket borde
beundras, och derför var han en af fröken Augustas varmaste
tillbedjare och fann hvarje hennes ord snillrikt. Den gode Apollo stod just
i extasen öfver ett af den snillrika frökens svar - ty kammarjungfrur
äro ofta qvicka nog - då han kände någon vidröra hans gudavigda
papp-lyra. Han vände sig om, och ett fruntimmer i domino stod
framför honom.
»Hvad behagas, min nådiga?»
»Min bäste Apollo», sade Augusta, »vill ni vara god och upplysa
mig om en sak!»
»Ja, hellre än gerna, min nådiga.»
»Hvem är det der fruntimret, som är klädt som en riddaredotter
från fjortonhundratalet, med jagtfalken på handen och sin page i
släptåg?»
»Hvem! jaså, ni gissar icke ... Ni har således ej hört henne
tala? En sådan röst har ingen utom hon; masken förändrar väl
ljudet något, men man igenkänner ändå förtjuserskan i våra
sällskapskretsar. Lyssna blott, hvilka fina vändningar! Ah, ah, charmant!»
»Men, bäste solgud», återtog Augusta småleende under masken åt
sin enfaldige tillbedjare, »men jag vet ej ändå, hvem ni menar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
