Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vi och vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
774 Berättelser, skizzer och noveller.
»Bevars, min nådiga! jag menar, att den der riddar-dottren är
fröken Augusta Gyllenlants, vår societets prydnad.»
»Det var besynnerligt», invände Augusta.
»Alldeles icke besynnerligt, min nådiga, jag vet det af säker hand,
af en man, som njuter allmänt förtroende, med ett ord, jag vet
förvisso, att det är hon; men ingen bör naturligtvis röja för henne, att
man känner hennes inkognito; det är så pikant att tro sig okänd,
ha ha ha! - Ja, man bör ej med ett ord förråda, att man känner
henne.»
»Men är det då ej möjligt, att snillets och smakens gud misstar
sig något litet? . . . Jag tycker, att det vore besynnerligt, om denna
darn vore fröken Augusta; hon är eljest så blyg och tillbakadragen . . .
man säger ju i societeten, att så är.»
»Ja visst, hon heter också sensitivan i vårt blomsterspråk; vi ha
också solrosen, tulpanen, pionen och sjelfva kejsarkronan, som är den
sköna grefvinnan K.; men nog af, hennes inkognito gör henne så
språksam och djerf; - men det är hon . . . jag har, i förtroende sagdt,
sett klädningen i hennes boudoir . . . nog af: det är hon.»
»Vågade jag utbedja mig att få veta af er, ni all vetande
snille-gud, hvem den der, just den personen är, som går derborta, klädd i
domino.»
»Verkligen jag vet, min nådiga. Domino äro en stygg drägt; ty
de äro hvarandra alla lika.»
Apollo ville aflägsna sig, men Augusta fattade ännu en gång i
den gyllene lyran och bad honom följa sig i ett sidorum. Det
tumlade en hel mängd underliga tankar omkring i kammarjunkarens
hufvud vid detta förslag; men han följde, ty det var dock tillstymmelsen
till ett äfventyr, och äfventyr af dylik art voro moderna. »Jag är till
er tjenst», sade han, så snart de i ett angränsande rum voro ensamma,
»sköna mask, hvad befaller rii? Jag är er tjenande slaf.»
»Bäste kammarjunkare», svarade masken, »jag blott önskar, att
ni ville ha den godheten att betrakta mig en smula och säga mig, om
jag verkligen är jag.»
Augusta tog masken från ansigtet. Kammarjunkaren höll på att
falla ner till intet af lutter förundran.
»Ni sjelf, min nåd . . . nådiga fröken Augusta! - och den andra?»
»En min vän», smålog Augusta; »men ni skall göra mig en
tjenst.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
