Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vi och vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
782 Berättelser, skizzer och noveller.
död rinner under menniskornas fötter, ana de intet; de jollra, de hoppa
de täfla och kämpa der ofvanpå, likasom skalet ej kunde brista under
dem; men fogeln, som eljest så glad slår sin drill i skyn, sjunger ej
mer, flyger ej mer, utan kryper full af fasa på marken; hvad är det?
Det är naturbarnets aningsförmåga, dess siarekänsla, som talar genom
fogeln. Kunde det så vara, äfven nu? kunde Ludvigs bröst vara ett
svigtande hvalf? och skulle gossen känna på sig, att det så är, och
omedvetet ana det, som mitt och ingens förstånd kan utforska? Nej,
ack nej, så är det dock icke; tusende ädla handlingar hänga sig vid
Ludvigs namn och försvara det mot ett barns nyck; nej, Ludvig är
ädel, är en högre natur, en uppenbarelse, som hvarken barnet eller
jag riktigt förstår och som vi derför frukta, liksom vi ej utan en slags
bäfvan kunna tänka oss uppenbarelser från en högre, en bättre verld, än vår.»
Augusta lemnade med dröjande steg det lilla templet, der hon
suttit så många fredliga stunder och der hon gjort sina efterräkningar
med sig sjelf.
Der uppe på slottet hade man sökt efter bruden, ty ingen kom
att tänka på möjligheten af att hon på en dag, som denna, skulle
vilja helga en enda sekund åt allvarsamma tankar. Man anser i
allmänhet ett bröllop för ungefär detsamma som en annan lustbarhet, en
namnsdagsfest eller något annat dylikt, och då brud eller brudgum
vilja vara ensamma och i lugn öfvertänka vigten af det steg, som
snart oåterkalleligt göres, skyndar man att med tusende småsaker
skingra deras tankfullhet; men Augusta blef dock hela dagen tankfull,
och då hon inträdde i brudstolen, visade hennes sköna ansigte mera
beslutsamhet än glädje, och ett lugn, som förrådde, att det blott med
våld kunnat vinnas.
Hon uttalade sitt »ja» klart, och blott en nästan omärklig darrning
på rösten förrådde, att det ej var oblandadt. Ludvig Lejonsvärds min
var också ej den lefnadsglada, förhoppningsfulla, som man kunde vänta;
han fattade sin bruds hand med en slags sirlighet, en hållning, som
hade allt utseende af att vara studerad. Men bakom dem stod lille
Lars med sin frökens schal på armen - ty denna utmärkelse hade
Augusta begärt för sin lilla favorit - och oaktadt de granna kläderna
han bar och all den glädje och högtidlighet han såg omkring sig,
förblef dock hans blick mulen, eller rättare stel, häftad på bruden.
Dock, när Augusta sade: »jag svär att älska dig i nöd och lust»,
då trillade en stor tår ned på schalen från gossens ögon, men han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
