Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vi och vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi och vårt. 7§7
deras tankegång, och deraf kommer det, att lycksökarens höjd alltid
är så vådlig och osäker. Det är detta räknefel, som kommer honom
att falla - och falla utan räddning.
Baron Lejonsvärd hade, i likhet med många andra, fästat hela sin
framtid vid Gustaf den tredjes person och nåd. Han tycktes ej ana
möjligheten af att denne konung en gång, kanske snart, skulle maktlös,
blott som en historisk relik, hvila i Riddarholmens hvalf. Partierna
kokade rundt omkring honom; faran nalkades allt närmare och
närmare; förräderiet smög sig som en orm bland blommorna.
Allt detta såg Lejonsvärd, men han sökte ej berga sig sjelf; han
sökte ej att ställa sig oberoende, huru än det gick, utan offrade allt,
för att vara beroende af en enda menniska och efter honom af en
ödets nyck. Det var ej tillgifvenhet för Gustafs person, som tvingade
honom dertill; ty hela hans plan var att begagna konungens nåd som
ett verktyg och höja sig sjelf så högt han kunde.
Han sparade aldrig på att låta konungen göra sig förhatad; han
satte, så ofta han kunde, kungen i mellanhand, och såg gerna, att det
allmänna hatet, i stället att träffa honom sjelf, träffade ett högre
föremål, blott han sjelf vann derpå. Konungamanteln är i en lycksökares
ögon ej gjord för annat än att i sina veck förlama de hugg, som
opinionen vill måtta åt lycksökaren sjelf.
Skådespelet slutades dock snart. Gustaf föll för sina lömska
fiender, och baron Lejons värds långa räkning på lycka och ära blef utan
qvot; hufvudsumman var borta; han kunde hvarken dividera eller
multiplicera - allt var slut.
Men förmögenheten var också slut; alla möjligheter att draga sig
tillbaka voro stängda, och baronen hade ej annat att göra, än det han
gjorde; han sjuknade och dog - af gift.
»Du har rätt, käre Lars», yttrade friherrinnan, »du måste flytta;
jag hvarken behöfver eller kan underhålla en betjent. Jag måste
betala min mans alla skulder; mitt hjerta och min heder förbjuda mig
att handla annorlunda , . . och sedan har jag intet.»
Betjentens ögon voro fulla af tårar, men den goda själen log ändå
och sade tröstande: »vet nådig friherrinnan, jag skall gifta mig nu,
och när huset är i ordning, så ser väl friherrinnan till oss.»
»Jag vet ej, käre Lars; kan jag det, så kommer jag», yttrade fri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
