Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vi och vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7^8 Berättelser, skizzer och noveller.
herrinnan, som fann sig sårad af den blandade känsla af glädje och
smärta, som hon läste i betjentens ögon.
»Hvad tycker friherrinnan om Telinge?... det är ju en liten
vacker gård det?»
»Mycket vacker, det var ju der jag hvilade en gång under de
herrliga, resliga askarne, som beskugga gården?»
»Ja, nådig friherrinna, så’ var det, och friherrinnan sade: »ack!
här ville jag lefva och dö».»
»Ja, jag mins; det var under min lyckas dagar, då jag kunde
önska nästan hvad jag ville, och då det lilla Telinge var en småsak,
en blott liten önskan; nu är det för sent.»
»Åh, allt kan ändras, nådig friherrinna», yttrade Lars och bugade
sig; »farväl nu, och lofva mig att se om oss!»
Friherrinnan blef således ensam, och hela hennes förmögenhet
gick åt för att honorera hennes mans skulder.
Nu bodde hon, endast uppassad af en liten flicka, som gick till
och från, på ett litet rum, tre trappor upp i sitt forna hus. Det
gjorde henne ej egentligen ondt, att hon blifvit så fattig, att hon egde
så litet qvar, att hennes rena hjerta var den enda dyrbarhet hon egde;
men hvad som grämde henne, var, att hennes forna vänner hade
flytt henne, att hon dagligen i sitt lilla fönster såg, huru den ena
vagnen efter den andra stannade framför husets dörr, huru en vän,
som tusende gånger svurit henne tillgifvenhet, steg ur och gick in;
men att ingen enda letade sig de tre trapporna upp, utan stannade i
första våningen, der en ung greflig löjtnant, som nyligen gift sig med
en grosshandlaredotter, bodde.
»Det är nu deras tid att tro på vänskap», suckade hon, »och
sådane vänner har jag också haft.» Det sårade henne dock djupare, än
hon ville erkänna, att man öfvergifvit henne; det är en smärta, som
uppkommer, ej så mycket af sårad sjelfkänsla, som oftare af sårad
menniskokänsla. Det grämer oss att se, huru usla menniskorna äro,
då man ändå är tvungen att vara menniska, som alla de öfriga.
En vacker Junidag, just tjugonde årsdagen efter festen på
Wollmarsholm, knackade det på dörren till hennes ensamma rum. En
ståtlig vagn hade några ögonblick förut stannat vid porten, och en af
friherrinnans forna vänner hade stigit ur. »Det är hon! ändtligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
