Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vi och vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi och vart. 7^9
fins det dock en af mina gamla vänner, som går två trappor högre
upp», tänkte friherrinnan, och glad i sitt hjerta, att ej verlden var så
lumpen, som hon förut tänkt, hastade hon upp och slog med ett:
»välkommen, Amelie!* upp dörren.
Men det var ej Amelie, som stod c^erutanför, utan Lars, som
bugade sig djupt och hvars koppärriga ansigte bar stämpeln af glädje och
belåtenhet.
»Det är således du, Lars!» sade friherrinnan, nästan bittert; »jaså . . .
kom in! Det är längesedan du var här; jag trodde, att du gjort som
alla andra.»
»Hur göra de andra?» frågade den förre betjenten småleende.
»Jo, de hafva glömt mig; de känna mig ej mera.»
»Jaså, nådig friherrinna», sade Lars, »det var ju ingen förlust det;
ty de, som lefde upp edra penningar och drucko ert vin, hafva ju ej
öfvergifvit ert utan edra penningar och ert vin dem; men derom en annan
gång, min lilla, goda, nådiga friherrinna. Jag har kommit i ett ärende.»
»Hvad då, Lars?» frågade friherrinnan, som återvunnit sitt lugn;
»hvad då, stackars Lars?»
»Ah, så skall icke friherrinnan säga, jag är ingen stackars Lars,
jag; ty, Gud ske lof, jag kan bedja nådig friherrinnan titta ut till oss.»
»Till er?» frågade friherrinnan Öfverraskad, »huru kan jag komma
till er? Jag har ej råd att resa, och ni har ej råd att bjuda mig.»
»Åh, hvad det angår, så har det sig nog bra med det, och
vagnen står borta i mitt qvarter; får jag köra fram?»
Efter många och långa rådplägningar, beslöt ändtligen friherrinnan
att följa sin trogne tjenare.
Vagnen körde fram: det var friherrinnans egen lilla
.promenadvagn, på hvars kuskbock Lars hade tagit plats.
»Det är ju min egen vagn, ja, jag menar den, som varit min egen
vagn», sade friherrinnan, då den med rask fart ilade framåt landsvägen.
»Jo, det är väl det», sade betjenten, »det lär väl ännu i denna
dag vara vår vagn.*
»Den är din, vill du säga», inföll friherrinnan, som nu för första
gången stötte sig på detta vår, som Lars hade för vana att använda.
»Min! nej, nådig friherrinna, han är vår vagn, som jag säger»;
och dermed tyckte han, att han sagt nog om den saken.
Hästarne voro raska, och mot aftonen närmade de sig sitt mål.
»Ser nådig friherrinnan de der skorstenarne?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
