Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Nej, herr major. Aldrig ett ord om kärlek; nej,
herr major.”
”Nå”, utbröt majoren, ”huru kan ni då så tryggt
vädja till henne?”
”Emedan hon håller af mig”, svarade löjtnanten.
”Hä, har hon friat till er då? Jag tror att ni är
galen eller också jag”, sade majoren i vredesmod.
”Saken är mycket enkel, herr major, Adelaide —”
”Förlåt, nej fröken Adelaide”, rättade majoren
med någon stolthet.
”Nå väl, fröken Adelaide och jag hafva dagligen
varit i hvarandras sällskap, jag fann allt flera
fullkomligheter i hennes goda hjerta och hennes bildade
förstånd, hon blef mig alltmera dyrbar —”
”Lirum, larum, det der kan jag alltihop utantill”,
sade majoren, ”intet af allt det der klifset. Nå?”
”Ja, för att komma till saken, jag blef kär, grufligt
kär, herr major, men vi träffades aldrig ensamma, jag
fick ej tala, fick ej röja hvad mitt hjerta kände.”
”Jaha, det var rätt bra”, yttrade majoren, ”nå,
vidare?”
”Men en dag så”7 fortfor löjtnanten, ”gaf jag henne
en liten blombukett, som jag plockat i trädgården;
jag vet ej huru det kommit sig, men det hade kommit
en förgät-mig-ej deribland.”
”Ack så för innerligen sött”, yttrade majoren,
”titulus talar genom blommor. — O, det var
charmant! — nå det var en förgät-mig-ej deribland?”
”Och vid middagen såg jag att Adel... fröken
Adelaide fästat den i sitt skärp — en glad aning
genomfor mitt hjerta.”
”Nå, hvart tog han sedan vägen”, röt majoren,
”de der dumma aningarne, som flyga som gikten än
i hufvudet och än i hjertat; vet, herre! jag har sett
folk, som hafva aningar i ryggen — nå, en aning flög
genom herrns hjerta?”
”Jag började hoppas”, återtog löjtnanten med ett
fint smålöje öfver majorens vrede, som verkligen
föreföll något löjlig, ”och då jag på ett ögonblick fick
nalkas henne utan att ni och er fru märkte det...”
”Var jag inne? jag sjelf!” ropade majoren, ”nå,
nu går skammen på torra landet.”
Guvernanten. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
