- Project Runeberg -  Guvernanten /
145

(1892) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

med vårt hjerta, kunde slitas derifrån utan ersättning.
Men jag vill berätta er något från naturen, som kan
upplysa frågan. Ur den döda naturen utgå de lefvande,
vi kunna följa naturen till dess den får organiskt lif
såsom växt, och derifrån öfvergår till ett högre lif
såsom djur; der är också vår forskning slut, ty huru
menniskan adlas till ande veta vi icke utan endast tro.
Nå väl, en växt bildar sig ur förstörelsen ur den döda
massan och växten grönskar och frodar sig, som en
vattenmossa, hvars fina trådar lefva af vatten och ljus,
men småningom välla dessa trådar upp och få en
annan form och snart skilja de sig från växten och
äro djur, som fritt och hastigt röra sig i vattendroppen;
förvandlingen från växt till djur har skett, naturen
har tagit ett steg. Så föreställer jag mig, att det äfven
tillgår med den högre förvandling, som förestår oss;
vi hänga fast vid jorden, vid vår moder, ända till dess
vi hunnit utbilda vår andliga organisation, då
försvagas allt mer och mer den tråd, hvilken binder oss, och
slutligen lossna vi från rotfästet och äro sjelfständiga
andar. Liksom vattenmossans telning blir ett djur, så
blir menniskan en ande, derigenom att hon blir
sjelf-ständiggjord och lefver fri från sina forna band och
rör sig inom en mera utvidgad sfer; men det är
förlusten af hvad vi ega kärast, som gör oss skickliga
till denna frigörelse, ty utan desse, skulle lifstrådens
afslitning ske med smärta, nu åter växer hon af, hon
bortvissnar utan att vi känna det, sorgen stänger igen
de ådror, som sammanbinda oss med jorden, så att
de bortdö och förtvina, och öppnar dem, som i ett
annat lif skola genomströmmas af evig salighet, liksom
då barnets lungor vidga sig och hemta luft för första
gången dess samband med modern slites, och den
äder, som sammanknöt dem begge, upphör att slå.
Så är det nödvändigt”, tilläde den gode läkaren, ”det
är således nödvändigt, att just det käraste ryckes ifrån
oss, ty vi skulle eljes vilja lefva evigt och evigt
för-blifva de ofullkomliga varelser vi äro; men försynen
har velat att vi skulle vara en öfvergångslänk. Liksom
växtdjuret är det mellan växt och djur, skulle
menniskan vara det mellan djur och ande, och vår fader,
den milde, gode fadren deruppe, vill att vi ej skola
Guvernanten* 10

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:08:22 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamguv/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free