Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jo, ser bror, här har jag en främmande, en gammal
akademivän åt oss begge; känneif bror inte igen honom P» sade
Wimmerkant och förde presten fram till Ehmfried.
»Ödmjukaste tjenare! nej, jag kan inte, nej, verkligen»,
återtog presten, »jag förmår inte påminna mig, dragen äro mig
bekanta, det är säkert; jag ber om ursäkt, om bror täcktes
presentera oss — hå hå, man förändras med tiden.»
«Ja så, J kännen ej hvarandra; jo, se der får jag äran
presentera professor Ehmfried och kongl hofpredikanten prosten
Krypén för hvarandra.»
«Ehmfried, ja så, ödmjukaste tjenare, min heders broder», sade
Krypén, som alldeles icke blef öfverraskad, hvilket var fallet med
Ehmfried, för hvilken hela uppträdet med dörren nu stod
lifslef-vande. »Ödmjuka tjenare, min bror», blef hans korta svar.
»Det fågnar mig oändligen att återse bror. Fm patronessan»,
fortfor Krypén, vändande sig till frun, «fru patronessan kan ej
föreställa sig, hum glädjande och liksom värmande för hjertat det är
att åter träffa en gammal vän och kamrat; ack ja, herre Gud,
hvad vi haft många roliga stunder tillsammans; det studentiifvet,
det studentiifvet — det glömmer man aldrig.»
Få detta sätt fortsattes samtalet, enstafvigt å Ehrafrieds sida,
mångordigt och grannt å Krypéns. Wimmerkant samtalade med
sina vänner, de begge affärsmännen. De voro inne i jempriser och
rågpriser, kursen på London och Hamburg, disputerade dock så,
att värden fick rätt öfver alla frågor, ända tilldess spelbordet i ett
annat mm drogs fram, och man bjöd Ehmfried kort »Nej, jag
tackar, jag spelar icke.»
»Det är skada», sade Wimmerkant, och satte sig med sina tre
vänner, hofpredikanten Krypén inberäknad, vid spelbordet. »Hör
på, flickor, min vän professorn är musikalisk, roa honom med musik.»
För att något göra, förenade sig Ehmfried i denna begäran,
och sedan Adelaide Charlotte fått sig en befallande blick från
mamma, satte bon sig till pianot. Nu började flickan att bläddra
i noterna och innan kort drog hon till med en aria af Bossini, så
halsbrytande som möjligt. Hon sjöng och sjöng; Ehmfried
förskräcktes öfver detta gmfliga drillande, han tyckte att strupen
användes som en barnskallra och beundrade icke röstens skönhet eller
hennes anlag, ty af det slaget egde hon intet, utan han endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
