Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var ej alltid som den gode mästaren lefvat som en
ensling. För många år tillbaka hade han en god hustru, som styrde
om hans lilla hushåll och hjelp te honom i hans arbeten; det var
en huld maka, en lika menniskoälskande sjal, som han sjelf. De
lefde lyckligt tillsammans, och de enda gånger de kunde smågräla,
var då något af mästarens experimenter misslyckades, hvilket han
alltid förklarade härleda sig från fördolda naturkrafter, men hon
åter rättare ansåg som följder af oriktig behandling. Den svåraste
stund, de under sitt äktenskap haft, var då mästaren, genom en
splitter ny vetenskaplig förbättring af konsten att färga löfgult,
skämde bort alla sin hustrus gamhärfvor, som, enligt den nya
me-thoden, blefvo grönbruna, i stället för klart gula, hvilket de efter
hustruns gamla ovetenskapliga method alltid förut lyckats blifva.
Mästaren påstod väl, att björklöfvet det året råkat att få en
ovanlig kemisk sammansättning, han till och med förmodade, att
den myckna åskan kunnat ha en dynamisk inverkan på björklöfvet,
som varit utsatt för de der märkvärdiga elektriska strömmarne, dem
Cavallo omtalar; men ’hustrun åter påstod, att mästafen rört en
hop otyg i färgsoppan och att detta var orsaken till försökets
misslyckande. Dispyten blef likväl ej långvarig; ty fastän mäster
Petrus aldrig medgaf, att hans rön kunde slå fel, var hustrun dock
så beskedlig, att hon ej mera än i första hettan påstod att de
voro rasande. Så framlefde de i många år, men ändtligen kom
döden och beröfvade mästaren den goda makan; och det enda,
han hade qvar, var en son, som han uppfostrade att blifva en
lärd man.
Detta hade också lyckats, men modren dog just samma dag
sonen mottog lagerkransen under musikens jubel och kanonernas dån.
Johannes, så hette sonen, kom hem till sin far; det var en
sorglig glädjedag för den gamle, och begge följdes åt till den
närbelägna kyrkogården, för att vid den goda modrens graf göra det
första besöket. Der satte sig begge ner och talade om den tid,
då Johannes var liten, då han hjelpte sin far med hans
instrumenter och hans små forskningar. Nu hade den unge lupit förbi den
gamle på forskningens täflingsbana, men fadren kände ingen afund
deröfver; han var stolt att ega en son, som öfverträffade honom
sjelf, hans lilla. ärelystnad hade Johannes till brännpunkt. Johannes
var mera än han sjelf, han var hans ålderdoms glädje och prydnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
