Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rymmaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gjort hvad han kallade for ratt; men det ar ej nog, farmor, och
hrar gränsen är för det som är rätt kan ingen p& skillingen
beräkna; den hungrande, d& han ej sjelf är skulden i sitt lidande,
har rättighet till hjelp, den nakote att fl kläder och den husville
att f& tak öfver hufvudet. Det har han rättighet att fordra, lik*
som andra hafva rättighet att fordra arbete af honom.
«Men farmor — nu gick det så, att gamla Skarpmesserskan
snokade upp att några matbitar kommit bort, och hon misstänkte
genast mig; ty jag hade bedt henne om litet mat åt Lars. Om
patron nu velat mig väl, så hade han enskildt kallat in mig på
koDtoret och förebrått mig mitt brott; men det gjorde han intet,
utan lät i det stället göra husvisitation hos Lasses mor (ty hos
den fattiga får man göra en dylik hemgång), och der fann man
några matbitar och fick den underrättelsen att det var jag som
burit dit dem.
»Nåväl, sedan kom fiskalen hem och häktade mig — jag
bekände genast och bad om förlåtelse, ja, jag föll på mina bara
knän och gret och bad att patron inte skulle göra mig olycklig
for hela min lifstid, jag sade honom allt, hur jag tänkt, hur jag
gjort —* men patron bara småskrattade och sade: «sådana historier
ha alla tjufvar; litet spö eller vatten och bröd skall späka din
lekamen»; och dermed så togo stadstjenarne mig och ledde mig
till arresten, der man satte mig ihop med några mordbrännare
och stortjufvar.»
Ynglingen tystnade några ögonblick liksom för att hemta sig.
«FarmorU böljade han ändtligen, «allt det der gick väl an,
men det varade ej många timmar förrän jag hörde jämmer i
förstugan — ack, den der jäinmern skar mig in i själen; det var
Lars, min stackars Lars, som för delaktighet i mitt brott släpades
i fängelset. Han packades in i nästa rum, ty i det jag var, fanns
ingen brits ledig, och Lars var ej ännu i stånd att sitta uppe.
Ackl farmor, jag hörde jäinmern derinne och de andra fångarnes
skrattsalvor; jag bad vakten att få gå dit in — nej, dn vill sätta
i honom lögner, för att sedan svänga er ifrån hela saken, blef
svaret.
«Nåväl, i tre dagar hörde jag jämmern derinne, sedan blef
det tyst — Lars var död, farmor! Han var död i fängelse —
och allt det der var min skull. Nu först fick jag samvetsqval;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
