Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
er ensam — vet ni ingen, som deltar i edra öden, — som h&ller
af er?»
«Nej — nej — det vet jag icke — en s&dan finnes icke —
jag går som en skugga genom lifvet, och när den skuggan
försvinner, s& saknas hon af ingen.»
«Det är en tröstlös tanke», sade Anna sorgset, «ni skall
försöka att se er ställning i ett mildare ljus, det finnes många som
värdera er, herr Trygg, pappa och mamma och jag till exempel.»
«Ja visst, jag tackar er för det, men jag ‘ har dock hvarken
far eller mor eller syster eller bror.»
«Eller hustru», inföll Anna.
«Hustru», upprepade herr Trygg, «lilla kusin, den x saken har
jag försummat; — det finnes mången fattig man som jag, som
har hustru och barn och är rik genom dem — jag går gerna till
sådant fattigt folk, blott för att få se huru det är — och jag
afundas dem, ja, kusin, jag afundas dem deras lycka.»
«Och bidrar i er mån att öka den», inföll Anna; «bästa herr
Trygg, jag vet att ni gör mycket godt, att ert namn är välsignadt
af mången — tror. ni inte vi ha våra spioner på er.»
«Åh, det är ett misstog, lilla kusin, jag går bara och
observerar, ingenting annat, jag går omkring som en förkroppsligad
tanke, hemsänd af den som ej får inträda i saligheten.»
«Stackars min ädle vän», sade Anna och reste sig upp. —
«Nu skola vi dricka thé, ty det börjar mörkna.»
Flickan gick ut på några ögonblick. Detta samtal hade
väckt upp känslor i den goda mannens själ, hvilka nu dykade
upp och bröto hans starka vilja.
Det, var den djupa känslan af ensamhet, af öfvergifvenhet,
som nu bröt fram; han kom i en ångest, som liknade den då ett
barn finner sig hafva gått vilse i skogen, en outsäglig ångest,
som lik en kallsvett gjuter sig öfver hjertat.
Och han hade gått vilse i skogen, förgäfves ropade han,
ingen svarade, utom ekot af hans egen röst, och så kämpade han
sig fram och tänkte: snart är det slut, och då slumrar jag in,
utan att någon vet deraf och utan att någon söijer mig.
Då en menniska ser sitt lif förfeladt, är hon alltid i denna
ställning. Annas ord föreföll honom, liksom han i den öde skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
