Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den giftiga andfita postar öfver den stackars fågeln, och denne
slutligen sjelfmant, drifven af förskräckelse och kärlek, flyger in i
odjurets gap. Mormor! så är det med mig, jag var oskyldig denna
morgon, jag visste ej ätt jag höll af honom, men han har andats
sitt gift på mina läppar, och jag darrar, men kan inte fly. Hjelp
mig, mormor, hjelp mig att bedja om kraft och tro, om ett rent
bamahjerta, som det var i dag — mormor, knäpp samman
händerna, se så! bed! bed for den stackars fliokan.»
Hon foll ned och lade sitt hofvod i knät på den gamla, som
knäppte sina magra händer öfver flickans ljosa lockar och bad
länge och.ifrigt. Ändtligen var bönen slut, och flickan såg åter
opp, hon kastade det orediga håret tillbaka och smålog. — «Det
hjelper, mormor, det lättar hjertat; tack for hvaije ord ni bad,
God hör den frommes bön.»
«Säg den ångerfolies», sade gomman dystert; — «ingen ärren
infor Herran, då do ej är det.
Följande dag red åter Adolf Fänger till staden; han hade ej
fått se Hedda, och det var således tydligt, att han denna gång
hade misslyokats. — Att den der beskedliga, glada flickan skulle
vara en så sträng moralpredikant, tänkte han vid sig sjelf; det der
är min själ en riktig chikan, om de andra finge veta det. Nå, nå,
det har ingen skada händt, flickan är lika god för det. — Men
han var dock ej riktigt logn eller nöjd med sig sjelf; och då han
kom hem, bjöd han straxt kamraterna på ett glas, ty patron var
åter borta och nnmera vågade modren ej neka sin son penningar,
äfven då det var oppenbart, att de skolle skada honom.
Hon hade misstfegit sig om Adolfs känsla, då han så djopt
förebrådde henne den osla riktning hon gifvit honom, och sökte
nu med den eländigaste eftergifvenhet köpa sig fred och kärlek af
en öfverlägsen fiende.
De onga herrarne voro således tillsamman på qvällen, och
snart glömde Adolf vid glasens klang allt, otom det han ansåg
för en förolämpning af den unga flickan.
«Man säger», tog ändtligen den pratsamme
rolighets-mini-stern, herr Lagerholm, till orda, «man säger att vår onga
patron så ofta rider dit ot till Thorstensholm efter en liten ljnshårig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
