Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, mormor, han är inte er sonson, han är son tiU Thomas
Willner, han, köpmannen, som dog der ute i Ostindien, och er
son blott uppfostrade honom.»
Den gamla teg n&gra ögonblick, ändtligen började hennes
läppar att darra. «Han var således ett oäkta barn, ett syndens barn»,
sade hon djupt upprörd, — «och honom höll jag så mycket afj»
«Det skall ni göra ännu», sade Hedda. «Men smaka på kaffet,
mormor, det kallnar.»
Den gamlas’ hela själ hade dock nn fästat sig vid en punkt.
«Det är inte underligt», återtog hon, «att jag så ofta ångrat, att
jag gaf honom farfars kläder; ta farfars kläder och hänga på en
skälm, en brottsling, som från vaggan var en förbannad oäkting,
ett barn, som ingen kändes vid; hu! det går så kallt öfver mig;
det skall aldrig gamla Lind förlåta mig.»
•Kära mormor, ni gjorde ju en god gerning», yttrade Hedda
mildt och satte sig på sängkanten; «har jag nu kanske gjort er
kdsen med min berättelse P»
•Ah nej, barn! men du kunde gerna låtit mig dö i frid; nu
ser jag min gamle ärlige man stå deroppe hos Gud och anklaga
mig och säga: mig glömde hon, mina kläder skingrade hon, ty
hennes hjerta älskade en brottsling, ett syndens och förbannelsens
barn, mer än mig; jag vill ej råka henne. Ooh ser du, Hedda,
det har jag ofta tänkt, men så har jag sagt vid mig. sjelf och
liksom svarat salig Lind: det var dock kött af ditt kött, och ben af
dmom benom, och så har jag blifvit lugn igen; men nu kan jag
ej svara det en gång.»
•Lugna er, mormor, lugna er, goda mormor.»
«Jag är hvarken farmor eller mormor», sade gumman; «gå ut
litet grand och låt mig tänka for mig sjelf.»
Den gamla blef qvarliggande i sin bädd, och lilTAnna satt
bredvid och lekte. Då och då klappade gumman den lilla flickan
och mumlade: «dina föräldrar voro dook riktigt vigda af en
prest, fastän krokanen föll ner. Gud välsigne dig, tilTAnna.» —
Så fortfor hon hela dagen och mottog icke någon föda, hon
tycktes vara upplöst till blott en tanke, en ångrande tanke.
Dagen derpå var hon mycket svag och begärde nattvarden.
Pastor Willner kom; det var tyst i rummet, der Hedda satt
inkrupen i en vrå med flickan i sitt knä; den gamla giimman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
