Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och min Anna ha. Det var fattigdomen och beroendet som gjorde
mig till brottsling; i min själ har jag aldrig varit det, utom d&
jag gifte mig med Hedda och sålunda invigde henne till olycka
och sorg; jag var falsk, jag var nedrig, att jag smög mig in i
hennes bjerta utan att säga: «det är en tjuf, en dömd brottslings
som kommer». Men jag trodde allt glömdt och allt förlåtet, och
jag tänkte icke på, att det inte finnes någon försoning med någon
annan än Gud. Sålunda har jag brutit mot henne, som jag in i
döden skall hafva kär.
«Ja, min Hedda, jag håller mera af dig än mina ögons ljus;
derföre får du aldrig se mig mer. Jag reser i morgon med ett
skepp härifrån; en af patron Adolfs vänner, en köpman här (ty
han hade begärt att denne skulle hjelpa mig), har skaffat mig om
bord på ett skepp, som går långt, långt bort, hvart, gör dig intet
till saken; ty jag är d$d för dig, och for Anna, vår lilla flicka;
Gud beskydde barnet! Nu är min vilja, kära Hedda, att du låter
Willner ta barnet; min halfsyster, fru Willner, blir nog en mor
för flickan; men hos dig kan hon ej bli, ty alla minnas då
hennes far, och min skam blir fastbränd på henne, och så går det
slägte till slägte. Dölj för henne och alla hvem som var hennes
far, nämn mig icke, utan säg, att jag reste ut, då hon var liten,
och drunknade i hafvets djup. Gud välsigne eder alla, det blåser
en frisk bris, och jag måste ut till skeppet, som redan hissar segel
för att gå genom sundet. Annu en gång, Gud välsigne er alla.»
Sådant var detta bref, som Berndt en lång ’stund höll i
handen. Berndt Willners starka själ böjde sig för detta slag; han
hade ett helt år gladt sig åt, att en gång kunna göra Hedda
lycklig igen, och nu var det for evigt förbi. Han satt länge i djupa
tankar; ändtligen sprang han opp och satt snart på den dansande
springaren, som bar honom till Skogstorpet.
Då han steg in, satt Hedda der och lät sin lilla flicka stafva
i ABC-boken; det vackra barnet lade sitt finger på bokstafven och
såg frågande på sin mor, men vände sig hastigt om och sprang
emot Berndt och ropade: farbror Bert, farbror Bert. Det var
nemligen mellan honom och den lilla en innerlig vänskap; ty han lekte
alltid med henne och lät henne sitta på sadelknappen, då han red
i trakten af Skogstorpet. Men afarbror Bert» såg henne icke, utan
gick fram till hennes mor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
