Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åtta år.
Åtta år hafva förlupit, di vi återknyta berättelsens tråd; ett
så enformigt lif, som det majorskan Ankarklo och hennes vän
förde på Björkvik, framställer så fä taflor af omvexling, att det
ej eger något intresse att måla. Det är något entonigt i det
hus-liga lifvet, som gör det behagligt, men ej bländande, ej en gång
vackert i teckning, fastän det i sig sjelf är det ljufvaste, det för
hjertat mest tillfredsställande. Så förhåller det sig med alla lifveta
verkligheter. Målaren kan ej gifva böjning och behag åt hvarken
glädjen eller smärtan, när den uttänjes genom många år; han
måste fästa sig vid små partier, om han skall någorlunda lyckas
att föra läsaren med sig. Att måla ut landskap i fogelperspektiv
har ännu aldrig lyckats, men att på särskilda taflor fasthålla
bilder af hvaije dal, hvaije berg särskildt, lyckas just derföre att
vyen är så trång och blicken ej förvirrar sig i tusende detaljer;
det är derföre jag med tystnad går förbi åtta hela år, framlefda
i ostordt lugn och orubbad endrägt.
Mycket hade under tiden förändrat sig, men småningom, att
ingen kunde säga när det skett; det var nog att förändringen
verkligen hade gått för sig. Bland dessa olikheter mot fordom
var den, att majoren numera oftare och längre tider var hemma
hos sin familj, att han mera än förr sysselsatte sig med sin
egendom och ej blindt öfverlemnade sig åt sin inspektors ledning.
Han hade blifvit äldre, kanske äfven gikten, som nu begynt låta
känna sig, hade gjort honom husligare; men den hufvudsakliga
förändringen hade sin rörelseprincip i hans goda hjerta. Han kom,
oaktadt sin lättsinnighet, i erfarenhet af, att hans inspektorer
be-drogo honom sjelf, — det var en sak att Skratta åt, efter hans åsigt;
men att de förtryckte hans underhafvande, utsögo dem till märgen
i hans namn, störtade dem i nöd och förtviflan, under påstående
att det skedde med hans vilja, var något som afskräckte honom
att blindt öfverlemna sig åt främmande personer Qch roa sig, under
det att kanske hela familjer gingo under af elände. Han kom till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
