Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna kunskap på en jagt, som han gjorde i sällskap med sin vän
Malmesköld. Bet var sent en qväll, och de voro långt hemifrån;
då beslöto de att söka ett hviloställe i den första koja de
anträffade. Sent om aftonen sågo de rök uppstiga mellan träden, och
snart låg der ett slags menniskoboning framför dem. Bet var en
liten eländig koja af rund timmer och täckt med torf, som låg i
en skogsbacke, nästan bortgömd af enbuskar och rishögar. Be
begge jägarne stego in, månskenet stack in genom ett litet
fön-ster, likt en silfverpil klyfvande mörkret som herrskade derinne,
och belyste spiseln, i hvilken en qvinna satt sjungande för ett
skrikande barn en af dessa folkmelodier, hvilkas klagande molltoner äro
så utmärkande for Nordens allvarliga folkstammar. Be begge
jägarne förorsakade vid sitt inträde någon förskräckelse hos q vinn an,
som sprang upp och ställde sig midt framför dem och frågade:
«Hvad vill ni, säg hvad ni vill så här midt i natten?» Ankarklo
berättade nu, att de voro jägare, som ej kunde hinna hem på
natten och som voro trötta. «Ja så», yttrade qvinnan, utan att i
mörkret kunna urskilja deras drag, «sitt då ner så länge på
bänken vid dörren.» Vandringsmännen satte sig der, och snart
började Ankarklo att inlåta sig i samtal med qvinnan, som åter satte
sig ned på spiselhällen och börjat sjunga sin klagande sång för
det gråtande^ barnet.
«Är barnet sjukt?» frågade majoren medlidsamt.
«Ja, mycket sjukt», suckade modren och kysste barnet på
pannan.
«Bor du ensam här i stugan?» frågade majoren vidare.
«Ja», sade hustrun, «jag har bott här efter min man, som
byggde stugan och som dog i fjol.»
«Bu har således ej alltid bott här», sade majoren; «hvarifrån
är du?»
«Jo, från Björkvik.»
«Från Björkvik?» upprepade majoren och spratt upp från sin
bänk; «hvårföre blef du ej qvar der?»
«Vi fingo icke», sade hon; «vi egde ett litet hemman under
Björkvik, Fridkullen; kanske han känner till Fridkullen?»
«Ja visst, det ligger så vackert vid sjön; det är en god gård.»
«Ja visst, men ingen gård är god, då man måste gifva
allting ifrån sig till herrskapet och arbeta för intet», yttrade qvinnan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
