Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Majoren tystnade, han blef förlägen att hans van Malmeskold
skulle höra sådant; men denne bröt tystnaden och sade: »Men
major Ankarklo är ju en hederlig karl och beskattar visst icke sitt
folk så hårdt.»
«Ja, det kan väl vara, men ser ni», svarade hustrun, »han
sköter aldrig sitt, utan låter inspektoren göra som han vill, och pä
det sättet blir folket på godset utfattiga och olyckliga allihop; ja,
ja», fortfor hon, «vi hade allting bra fordom under hennes nåds
fars tid, men sedan vi tingo majoren, blefvo vi med hvarje är
fattigare.»
«Men hvarföre klagar ni ej for majoren sjelfP» yttrade denne,
som i tysthet var nöjd med att mörkret hindrade hans skamrodnad
att synas; «ni kunde ju klaga för majoren sjelf.»
«Huru skulle vi det, då han aldrig är hemma, och hvem skalle
våga det, när han aldrig bryr sig om annat än sina egna nöjen?
— nej, det ginge icke an, då blefve man förföljd in i döden af
inspektoren, som alltid hittar på råd att förstöra folket.»
«Är du ensam med detta barnet?» frågade majoren efter en
stunds tystnad.
«Nej, det är jag icke; der ligga tre till der borta i vrån vid
«getketten»; det är godt att de få sofva, ty de hafva icke fått
någon mat i går.»
»Hafva de ej fått mat?» frågade majoren, och en samvetsånger
intryckte en törngadd i hans hjerta — »hafva de ej fått mat?»
»Nej, nej, ingen mat; hvad skulle jag väl gifva dem? det
enda, hvaraf de lefvat, är lite getmjölk, men hvad förslår det? också
greto de i aftons och jemrade sig, ända till dess de somnade.»
»Vi hafva mat i våra skjutväskor», sade majoren; »väck upp
barnen, eller tyst, tänd upp litet eld i spiseln först och väck sedan
upp barnen, de skola få mat.»
Qvinnan gjorde som han begärde, blåste upp ett i askan
nog-grannt undangömdt kol, och snart flammade en lustig eld på
spiseln. Den fattiga qviunan blef förskräckt, när hon såg att det var
tvenne herrar, som intagit den låga bänken vid dörren. Besök af
skyttar voro eljest vanliga i de goda jagtmarkerna, och hon hade
således ej fästat sig med någon nyfikenhet vid besöket. »Herre
min Gud!» sade hon, »om jag hade vetat att det var förnämt folk
— hvem är det, med förlof? — Ack jo, se der sjelfva majoren på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
