Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den, och detta verkade, att majorens roliga lynne, som ännu ofta
nog gaf sig luft och som fordom gjort honom nästan oumbärlig i
alla sällskapskretsar, äter vaknade.
«Välkommen, min gamle väns son», sade han derföre
skrattande till den unga mannen, som, sprättig och uppspetad, stod
på gården bredvid sin i sanning ganska vackra chäs. «Hur mår
herras far?» fortfor majoren.
«Jo, herr major, han är död för tio år sedan», sade
ynglingen, något öfverraskad af den tvära frågan.
«Det var således i sjelfva pojkåren, herrn hörde honom
omtala mig», sade majoren. «Ah ja, det gör ingenting, välkommen,
orsaken må vara hvilken som helst.»
Sådant var kunglig sekter Gatenhjelms inträde på Björkvik.
Mot damerna var han ytterst förekommande, men var ej i stånd
att komma ifrån kapitlet om operan, hvarpå han hängt upp sig,
som om det varit en gammal ’gärdesgård. Han började, afbröt,
återtog, 8ammanvecklade och utvecklade detta ämne, liksom man
kan göra med en qvartlapp papper., af hvilken man gör ett
saltkar, kråkor och skepp, allt som det bär till. Som Adelaide ej
sett operan och frun ej var synnerligen intresserad af spektakler,
så blef ämnet allt mera tråkigt. Sällskapet lade blott sällan ett
ord emellan, och detta är nödvändigt, om det skall gå lätt; talar
man ensam, så går det osmordt och blir allt mera trögt och
gnisslande, men blott sällskapet smörjer litet grand med reflexioner, då
går det som en olja. Samtalet blef således för unga Gatenhjelin
tungsamt och han kunde ej begripa, hvarför hans stående formel
ej ville då in; han böljade derför slutligen att tala om naturen,
det var också ett ämne, som han hade att draga fram, när nöden
var som störst; han började tala om ängarnes grönska, om den
blå himmelen, den gullgula solen, den silfverblanka månen, den
svarta natten och den violetta morgonstunden, ty färgerna voro
kunglig sekterens glanspunkter och gåfvo kolorit åt hans matta
teckningar. Men, besynnerligt nog, upptogs detta äfven
enstaf-vigt; man njöt på Björkvik af naturen, men man satte sig aldrig
ner att beskrifva den, och både mor och dotter funno ej mer
behag i unga Gatenhjelms .patetiska utgjutelser öfver de
omgifvan-de föremålen, än i hans beskrifningar på operan. Der låg något
tråkigt och tillkonstladt, någonting hopgjordt i dessa samtalsämnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
