Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andra dagen, vid frukosten, gick det bättre, ty kunglig
sek-teren blef bjuden af majoren att deltaga i en promenad.
»Oändligt gerna», sade kunglig sekteren, »oändligt gerna; det
är ett nöje att se, bur jordbruket inom Sverige med hvaije dag
stiger. Herr majorens odlingar äro ovanligt stora och vackra, och
Kongl. Landtbruksakademien har troligen tillsändt herr majoren
sin medalj; det är, å propos, en mycket vacker medalj.»
Herrarne gingo, men till föga fromma för unga Gatenhjelms
romantiska sinne och hans lackerade stöflor. Majoren förde honom
öfver sina eviga gärden, öfver stättor, gärdesgårdar och stenrösen,
ledsagade honom genom betande boskapshjordar, som i synnerhet
kommo kunglig sekterens hjerta att darra, och slutligen in i ett
tröskverk, der den sista gnistan af politur och fin yta försvann i
de täta damskyarne; i allt skulle den unga herrn vara förtjust och
upprymd. Men småningom kallnade lusten för landtlifvet; han
fann, att han, för att yinna fadrens hjerta, måste genomgå ett
dagligt helvete af osaliga promenader och lifsfaror och utsätta sin
garderob för en oundviklig undergångs Vidare fann han, att det
var omöjligt att föra ett* ämne på tapeten, som kunde intaga
damerna till hans förmån, och slutligen begrep han, att det vore
klokast att slå hela saken ur hågen och ej uppoffra sin tid på en
kärleksaffär, der man riskerade att blifva ihjelstångad af svärfars
fyrbenta och qväfd af svärfars tvåbenta underhafvande.
»Skola vi ej bese huru man bryter lin här nere?» frågade
slutligen majoren.
Men nu var kunglig sekterens plan redan uppgjord, han
tackade, men afsade sig det nöjet.
Dagen derpå afreste han från Björkvik, sedan han njutit nog
af den sköna naturen och det landtliga lifvets enfald. Majoren
småskrattade, då han berättade, huru han fört kunglig sektern
omkring, och då han beskref hans mine och hvarje droppe kallsvett,
hans vandringar i oxhopen hade frampressat på den unga
mannens panna.
På detta sätt gick det med många stadsboar. Men en rask
löjtnant gjorde majoren mera bekymmer. Det var löjtnant
Antons-son, en ung, liflig menniska, glad och förekommande, men utan
allt krus och komplimenter. Majoren såg helst hvarenda friare
* resa; ty hans Adelaide skulle ha ett underverk till man, och der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
