Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
demien, och», tillade han, «kanske han till och med blir militär.
Skulle icke Fredrik se bra ut i uniform, mamma, om han till
exempel fick en dolman på sig, och aigiljetter och epåletter — han
skulle bli vacker som en gud.»
«En gud i husar-uniform, käre Filip!» skrattade Julia, «det
vore en rätt löjlig gud.»
«Kan ej nekas, Julia, men vi kunna ej kläda honom i någon
drägt utan att det blir löjligt», svarade brödren; «jag tar igen mina
ord — men säg mig, skulle det ej kläda Lindner rätt väl?»
Fredrik fann, att Julia icke just fästade sig så mycket, som
han förmodat, vid det yttre, och han betraktade henne derföre med
ännu mera tacksamhet än förut.
Snart afbröts samtalet af baronen, en gammal jovialisk man,
som helt förtroligt slog sin sons vän på axeln och, promenerande
fram och åter, lät honom berätta för sig om gamle korporal Lind,
som baronen ganska väl kände från sin tjenstetid.
Ideligen följde den hederlige lektorn med baronen, det tycktes
liksom den ärade gästen varit en magnet och den gode Klasmark
en synål, som ovilkorligen vandrade med sin pol, hvarthän det
också bar. Aflägsnade han sig någon gång, så bar det af till
hustrun; men det var den repellerande polen, och gubben svängde
nu till sin baron. Han talade visserligen, men alltid jakande, allt
hvad baronen sade frampressade ett smågrin på lektorns ansigte
och ett «visserligen» — «sannerligen» — «ja verkligen» eller något
dylikt från hans tunna läppar.
Nu fick Fredrik höra de allra mest öfverdrifna loford öfver
sin vän Filip, och kunde ej klart begripa, hvarifrån allt detta fjesk
daterade sig; men Filip smålog slugt, och Fredrik visste således,
att han från detta håll skulle få upplysning.
Ändtligen var kalaset slut; de stackars gymnasisterna, af
hvilka många hade på sig ett hoptorkadt par stöflor, som vanligen
stodo i kontoret och väntade på högtider och bjudningar, då man
skulle vara riktigt «von putsen», hade nu aöfverstått» kalaset, och
sällskapet skiljdes åt, på alla sidor nöjda och glada.
«Hjelp på Julia sin kappa», sade Filip till Fredrik, och denne
skyndade att åtlyda tillsägelsen.
«Tack, herr Lindner», smålog flickan, «och», tillade hon
half-hviskande, «låt mig se att ni icke glömmer bort gummorna; läs
C. JL Wetterberghs Samlade Skrifter. IV. H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
