Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gräfde upp några potatis under stånden i den lilla täppan. Hon
hade bredvid sig en näfverkorg, hvari några sådane, så stora som
nötter, lågo.
«Ni tar tidigt upp er potatis!» sade Lindner. «Det är skada,
när de äro så små.»
Qvinnan blickade upp och reste sig för att niga. «Ja visst»,
suckade hon, «men hvad skall jag göra, ty jag har ingenting att
ge åt barnen, och så», tillade hon dröjande, «så tänkte jag att far
skulle smaka litet deraf, om han kunde; det skulle stärka honom,
han är så svag.»
«Den maten passar ej för en sjuk», sade Lindner.
«Ja, kan väl hända», yttrade hustrun; «men si, pastor, vi ha
inte en bit sofvel i vårt hus, vi äro så fattiga, så fattiga, och nu
skrifs det upp alla dagsverkena, som Anders försummar. Det ginge
väl an, bara Anders blef frisk; ty då kunde han tjena af skulden
till nådig baron.»
I kojan var allting snyggt, furubordet vid det lilla fönstret
var hyitskuradt; det svigtande golfvet strödt med grönt och
ängbollar, några sammansatta porslinstallrikar stodo i hyllan öfver
fönstret, och i ett par näfverburkar grönskade en geranium och en
balsamin. Äfven konstsinnet hade uttagit sin rätt, ty väggen
prålade med en hop träsnitt ur bibliska historien och några
lindansaffischer från den närbelägna staden.
I sängen låg den sjuke med händerna sammanknäppta
ofva^n-på täcket och en killing, husets enda boskapskreatur, trängde sig
in i rummet då Lindner inträddé. Det lilla qvicka djuret sprang
genast fram till sängen och gjorde mine af att hoppa opp, då
hustrun kom emellan och körde ut det. «Killingen, herr pastor, är
så rolig, och när Anders var frisk, så roade det honom att ha den
otäckingen hitin, för si det gladde barnen, och då var alltid
Anders med, för si Anders är barnslig af sig, och lekte gerna med
* barnen då han var frisk.»
Anders sökte att framstamma några ord till presten, men det
stannade vid en blott hväsning, som afbröts af en häftig hosta.
Solen sken så vänligt in genom de små rutorna, liksom Gud
ajelf blickat ditin för att lysa den döende, och småfoglarne sjöngo
derutanför i träden, liksom det varit små englar, hvilka sutit vän-
C. A, Wetterbergka Samlade Skrifter. IV. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
