Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tande på barnasjälen, som skulle komma. Lindner talade Gnds
ord med den sjuke, hvars ögon beständigt stodo fastade på
presten, som i detta ögonblick så lifligt kom i håg sin gamle fara
berättelse om den hederlige Storms sista stunder; och han tänkte:
»du skall icke, då du kommer infor Guds tron, klaga öfver mig
eller säga: den, som beredde mig till den långa vandringen, var
känslolös, var en tanklös pladdrare.»
Den sjuke gjorde sin syndabekännelse; han hade blott en syndi
på sitt samvete, men den tryckte. hårdt. Han hade en gång på
kontoret vid Skoningslösa fått 12 skilling mera än han bort en-
ligt räkning och hade ej vågat återbära den. »Sedan jag är död»,
sade han, erså skall pastorn lemna baronen den tolfskillingen, jag
har lagt honom här i bibeln; men för all del lemna honom den
och bed om hans förlåtelse, så att jag får ro i grafven.» Det var
hans enda penningtillgång; barnen hungrade, nöden tjöt i hvarje
hörn af rummet och ändå — ändå låg den orättfärdiga penningen
hårdt på den döendes samvete. Han var ett barn, ett godt barn,
han var ej lärd, ej kunnig, han kände ganska oredigt sin
kristendom, han visste blott, att det fanns en kärleksfull Gud, att det
fanns en försoning, en tillfyllestgörelse och ett samvete . . . Allt
det der kände han, men kunde knappt redogöra derfor.
«Har du någon ovän, någon som du hatar?» frågade presten.
«Nej, herr pastor, med Guds hjelp har jag ingen ovän — det
har jag alltid varit rädd för; och om någon blifvit ond på mig,
rätt eller orätt, så har det bränt mig in i själen, och jag har
arbetat på, att allt åter skulle bli godt igen. Nej, herr pastor, jag
hatar ingen, har ej ondt till någon; men håller af många.»
Lindner gaf den sjuke nådemedlen, oaktadt han blott hade
en enfaldig tro, en lefvande förtröstan, men nästan ingen kunskap.
När han reste, gaf han hustrun en liten skärf ur sin tunna
plånbok, för att lindra ögonblickets nöd; men den tolfskillingen,
som så hårdt tryckte den sjukes sinne, tog han med sig, för att
återställa till dess egare.
Lindner kom ej till Skoningslösa förr än just i det ögonblick,
då man satte sig till bords.
»Välkommen, herr magister!» yttrade friherrinnan. »Magistern
har varit i Sans souci. Är det icke ett förtjusande ställe, den der
ängen derbredvid, med utsigten åt sjön? Vet magistern, jag har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
