Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II Den gamlas tanke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ar frid och lugn som flytt ifr&n henne; bon skall söka smicker d&
hon ej är i stånd att erhålla vänskap; hon skall förställa sig sjelf,
emedan andra tvingat henne dertill, och slutligen skall hon ingå
en förening för hela lefnaden, blott derföre, att det ändtligen är
en variation, är något nytt; — kanske just det, som kunde
uppfylla hennes tomma hjerta. Detta blir ej fallet. Mannen är en
klok man, som väl beräknat, hvad Liljevik kan vara värdt eller
åtminstone en sådan, som gifter sig med fröken Lina derföre, att
hon charmerat hela hofvet, och han vill ega den mest firade
gemålen bland kamraterna. Nå väl, fru grefvinna, känner ni igen
den teckningen?» Den gamla guvernantens bleka ansigte bar
prägeln af ett högtidligt allvar, och grefvinnan satt der stum med
nedslagna blickar. «Jag har kanske sårat er, grefvinna», sade
gumman och lade sin hand i grefvinnans, «men jag är gammal,
och ni öfver passionens ålder; — vi kunna begge med lugn se
tillbaka på den tid, som gått. — Det var ej er skull, att ni glömde
er första kärlek i hofhvimlet, — att ni glömde, att ni, utan att
veta det, försakade ert lifs lycka i en ädel mans armar; det var
ej er skull, att ni, i stället blef maka åt en man, som blott ville
ega er som en slags raritet för att briljera med edra behag och
er qvickhet, då han sjelf var i brist på begge delarne, det var ej
er skull att ni, då ni blef mor, förlorade er för9ta fägring, att ni
på en gång då fann er enda glädje i ert hem, — att ni således
blef det, hvartill ni var ämnad, en god husmoder: — detta var
naturens skull, som gifvit er ett godt hjerta; men då försköt er
den undergifne mannen, då motsvarade ni ej mera hans planer:
det var en *statsfru, ej en husmoder, han ville älska. Ni framlefde
sorgliga år som maka, ljufva och lyckliga som mor; ni blef enka,
— ännu en gång besökte ni hofvet; det var allt så kallt, så
främmande der, — ingen enda af alla dem, som fordom fladdrat
omkring er, tycktes komma ihog er; de hade alla glömt er, och utan
saknad återvände ni hit med edra barn. Nu vill ni kasta er enda
dotter in i den verld, som öfvergifvit er sjelf, — ni vill tvinga
de lumpna dagsländorna att beundra dottren, sedan de glömt
modren; men kom ihog kölden deruppe på höjderna, och tro ej, att
der är värma, fastän isen deruppe glöder i nådens solglans som
ett eldhaf; det är dock endast is, — hal is, osäker och med sin
tunna skorpa betickande djupa, outgrundliga klyftor. Låt fröken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
