Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Får gå!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att vara bättre eller heligare; jag älskar er ännu och nu mycket
innerligare än förr, emedan jag i er, Lina, ser en afpregling af
det evigt goda, det himmelska; dä ni uppoffrade er böjelse for
mig, då jag såg er med kärlek, och endast kärlek, återföra er
man; då ni strängt uppfyllde edra pligter och gjorde det gerna;
då, ack då, Lina, tyckte jag, långt ifr&n att ni skulle öfvergifva
mig, er med hvarje dag komma närmare mitt hjerta, och jag
älskade er varmare och mera sannt allt längre ert begrepp om pligt
och rätt tycktes aflägsna er ifrån mig. Kärleken är verldens lif,
är det tal, uti hvilka alla andra gå jemnt upp, och deraf kommer
det sig, att man ej kan älska en utan att älska alla.
«Hvarje sann kärlek bär i sitt frö äfven menniskokärlek; de
höra tillsammans, och vi se det i lifvet äfven hos dem, som handla
blindt och utan att göra sig reda derför. Det är nästan omöjligt,
att en älskande flicka kan afvisa ett tiggande barn utan att älska,
att bära medlidande dermed, och om ni observerat på familjer,
skall ni se, att den fattige aldrig bemötes mera kärleksfullt än
just der man och hustru älska hvarandra, och aldrig hårdare
bortvisas än der den herrliga friden flytt. Der kärleken, Lina! felar,
der bor egoismen ensam, men der han finnes, der finnes också
mera kärlek än för ett föremål eller i en rigtning. Men skiftande
liksom det ofårgade ljuset, då det bry tes i prismat, äro kärlekens
färger alla, visa sig i alla förtoningar, i alla öfvergångar, och är
dock blott en — Guds kärlek.»
Grefvinnan tryckte sin väns band och såg honom småleende
in i ögonen. — «Ja, jag tror er, Lindman, ni håller mer af mig
nu än förr; så är det äfven med mig, och jag rodnar ej derför.»
Så samtalade grefvinnan med sin ungdomsvän, då han många
år efter baronens död kommit till Liljevik på besök; det var ett
möte mellan två närslägtade själar, som varit förenade allt ifrån
böljan och som funnit hvarandra på jorden; de voro lyckliga!
Huru många finna hvad de funnit — sin själs motsvarighet P I
kärlek som i uppoffring, i strid som i lugn, Öfverallt hade de mött
h varand ra.
Hastigt väcktes deras uppmärksamhet af några accorder från
pianot, som stod i nästa rum. «Det är min dotter», sade
grefvin-nan; «låtom oss höra, hvad hon sjunger.» Och flickan sjöng med
ren och mjuk röst A. F. Lindblads «Får gå!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
