Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du dömmer bra strängt, käre Lutsow, men aUt det der är
ja iqgen olycka; det är ja ej värre än att vi afstyrka partiet och
kanske också att Emma ej vill ha honom.»
«Hå, hå — åh, det tror jag väl inte, Winter är en hygglig
karUj invände majoren, «men det är ej nog med det», fortfor han;
•jag har gjort en upptäckt: det är, som jtg säger, den der för*
bannade gymnastiken, som har ställt till hela oredan.»
«Jag förstår dig icke*»
•Jo, ser du», böljade majoren, «men du tiger, forstår du
jo, ser du, i vintras, det vill säga — nej, nu i vår, i Mars, ja
precist i Mars, så kom ej Winter hit på en tid; han hade sjuknat
in mycket häftigt; det var fråga om hans lif, du mins det Du
mins äfven, att vi alla blefvo oroliga, att hvarken du eller jag
kunde sofva lugnt under hela tiden oeh huru vi skickade Petter in
i hundrade onödiga ärender till staden — de stackars hästarna
fingo gå alldeles oförsvarligt — allt för att få veta, huru det var
med honom; vi voro alla oroliga; Göthilda giok som på nålar ooh
sprang halfva alléen ut, när drängen kom, ooh skyndade före
honom in på gården och ropade: «han lefver ännu». — Emma blott
tycktes ta saken trankilt; det sved i mig: när en god vän, en
redlig menniska kämpar med döden, är det ett dåligt tecken, om
vi bibehålla hela vårt själslugns
•Käre Lutzow, hon kascherade sina känslor», yttrade major*
»kan ursäktande.
•Jag bryr mig inte stort om folk, som kascherar sina känslor,
när det inte behöfs» för far och mor och syskon», inföll majoren;
•sådant folk kan jag ej med, lika litet som med det der kanalo*
fulla folket, som röres af allt. En menniska, som känner djupt,
yttrar det också ärligt; hon blyges ej för sitt hjerta, lika litet som
bon vill briljera dermed. Nå, Clementine sade intet, men hur hon
kascherade sig, så därrade hon alltid, då underrättelserna kommo,
och föll Göthilda om halsen och kysste de der läpparna, som sA
triumferande ropat: «Han lefver änmu». Men nu kommer sjelfva
taken: en afton — flickorna voro här nere, men Clementine var
uppe på kammaren —- skulle jag gå upp i kontoret efter en bok
eller hvad det kunde vara, jag mins ej så noga; nog a{, då jag
kom in i kontoret, aom endast med en tnna brädvägg är
afplan-kadt från flickornas rom, blef jag uppmärksam på snyftningar; det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
