Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var Clementine. Jag tankte ingen ting vidare dervid, utan blott:
det der är for vår stackars Winter — men snart böljade hon att
bedja; jag hörde hvarje ord. Kära hustru, den bönen går aldrig
ur mitt minne, den skär mig evigt in i själen; hon sade: »ega
honom får jag inte — låt mig då dö i hans ställe». Det låg något
så djupt forkrossadt i hennes röst, att jag bäfvade derför; huru
det än går, måste du dö, arma barn, tänkte jag vid mig sjelf.
Jag gick in till henne; hon låg på knä1 framfor sängen. Huru är
det med dig, Clementine P frågade jag. Flickan flög upp och slog
ned ögonen. Huru är det med dig, Clementine P frågade jag än
en gång och fattade hennes hand; du har ju förtroende till mig?
«Ja, goda morbror», svarade hon knappt hörbart. Jag visste hvad
som tryckte hennes själ och tänkte: det skall lätta henne, om hon
har en förtrogen. — Goda Clementine, du håller mycket af
Winter, sade jag, du kan gerna tala öppet med mig; du vet, huru
innerligt jag höll af din salig mor och af dig, min stackars
Clementine. Flickan fattade mig krampaktigt om halsen och gret bittert,
men så tyst som ett barn, hvilket tror, att det gjort sina föräldrar
ledsna; ångrens tårar äro alltid tysta; men hon svarade intet.
Huru är det med dig, Clementine? böljade jag åter; tro ej, att du
behöfver blygas öfver att älska en hederlig menniska; kärleken,
mitt barn, är visst icke något fördömligt — och derför skall du
öppna ditt hjerta och säga allt. Ändtligen blickade hon upp på
mig, och då hon såg, huru hjertligt jag talade, huru sannt jag
menade, sade hon: «Ja, morbror, jag älskar honom mer än mitt lif;
jag ville dö för honom». Så skall du ej tala, Clementine; lef for
honom 1 «Jag får ej lefva för honom; han kan ej älska mig. Gud!
nu forst vet jag riktigt, huru olyckligt det är att vara ful». Det
enda jag kunde säga var: stackars flicka 1 men snart fattade jag
mig och började, för att trösta henne.»
«Du gaf henne väl inte hopp, ty då har du gjort en olyoka?»
inföll majorskan ifrigt.
«Nej, frukta intet! — Min lilla Clementine, sade jag, det
finnes ännu ett sätt att lefva för honom utom giftermål; ser du, min
flicka, om du verkligen älskar honom, så ingår inte en gnista af
egoism i din kärlek. Du kan då uppoffra allt för honom, för hans
lycka och glädje; det ligger något stort, något herrligt i denna
förmåga af uppoffring. Vill du bli hans goda engel, den, som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
