Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Midt öfver gatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•Nå, min käre bror», fr&gade friherrinnan med ett fint
smålöje, som tydde både på något mi98nöje och röjde ett drag af
för-nämhet: «nå, hvad menar du egentligen med en folkets man? Kan*
ske en sådån, som vill kullstörta allt bestående?»
«Ja, hvarför inte, om det ej står stadigare än så», svarade
majoren helt lugnt; «men så menar jag likväl icke. En folkets man
är egentligen inte annat än en menniska, som erkänner, att alla
andra äro menniskor lika väl som han.»
«Nå, då finnes det väl ingen, som ej är en folkets man»,
yttrade friherrinnan med satirisk mine.
aNej, Gudnås så visst», återtog majoren, «ty om man
erkänner, att alla äro menniskor, så måste man också erkänna, att alla
stå i samma förhållande till Gud och till lagen, som är ett
återsken af Guds egen rättvisa, och infor konungen, som upprätthåller
och skiper lagen; och slutet blir, kära syster, att man måste
högakta och älska en och hvar, ehvad han också ar rik eller arm, hög
eller låg; ja, att man måste älska till och med brottslingen för
att förbättra honom.»
«Åh, det der är ju en herrlig lära», utropade friherrinnan,
•man måste älska brottslingen; förlåt mig, nu måste jag skratta
åt dig.»
«Gerna för mig; men man bör afsky brottet, men ej derföre
den brottslige; liksom jag bär fasa för pesten, men förbarmar mig
öfver den pestsjuke. Kära syster, låtom oss ej förblanda det onda
med den, som är angripen deraf, ty, ser du, han är dock en
menniska och, som sådan, eger han rättighet till vår kärlek, du må
foröfrigt smeka eller straffa.»
crOnkel borde tala vid Ludvig Lichton», sade Hilma om igen,
•och ni skulle hålla af hvarandra.»
aOch du, Hilma lilla», frågade majoren, «du är väl säker
derpå, att man inte annat kan än älska honom? Men, ser du,
det är en rasande stor skillnad mellan en gammal major och en
ung flicka.»
Hilma rodnade och hade intet att genmäla; men Emma log
förnämt åt sin fars opassande skämt, hvaremot Göthilda fattade
Hilmas hand och såg henne frågande i ögonen och hviskade:
•Nå, se på mig, Hilma!»
C. A. Wettcrberphs Samlade Skrifter. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
