Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den hoftitel han bar, hade han f&tt utan att någonsin beträda
hof-trapporna. Det var en god, ädel natur, som trodde sig gagna
säkrast och mest, när han offrade alla sina krafter för att göra
godt inom en liten krets. Helst hade han velat lefva inom sin
familj; men han var ogift, och hans gods blef således hans familj.
Det var en aristokrat af Axel Oxenstjernas skrot och korn, som
ansåg sitt företräde endast förbinda till stora uppoffringar; men
som också derföre ansåg sig såsom allrådande och ensam ansvarig
inför Gud, konungen och Sveriges lag. Emellertid hade han
egentligen inrättat allt för sitt folks trefnad; ty han fann sig så väl,
då han såg glada menniskor omkring sig, och han kunde ej få
dem glada på annat sätt, än att låta dem rätt vederfaras; icke
denna sorts rättvisa, som trycker, utan den, som upplyfter och
tröstar, hjelper och hugsvalar. Det var en glädje att se den gamle
mannen stiga i land ur sin präktiga slup; hans skrynkliga ansigte
log så kärleksfullt åt dem alla, och med ett vänligt ord till några
gladde han dem alla. Så öppnades för grefven en gata genom
folkhopen, der han framgick, talande än till en, än till en annan,
smekande barnen och skämtande med de gamle. De fleste af
dessa hade han sett uppväxa under sina Ögon; de voro, med
undantag af några gubbar och gummor, alla barn af hans tid, och
för de fleste stod hans namn i kyrkoboken som fadder. Hvar han
framgick blottades allas hufvuden och ett halfhögt «Gu’välsigne!»
sorlade lik en from bön bland mängden. Ändtligen stod han
framför den lille rödblossande gossen, som rent af glömde att taga
af sig hatten, ända till dess modren strök toppseglet, och med
detsamma sökte med handen böja på den lilla, styfva halsen.
»Bocka dig, Pelle», hviskade hon, »annars så . . .»
»Du skall icke skrämma ditt barn att hålla af mig», sade
grefven, som hört dessa ord; «han’förstår sig ej på krus och
komplimenter. Hvad heter du?»
Intet svar.
»Hvad heter han?» frågade grefven.
»Jo, han heter Pelle», svarade modren. »Nå, Pelle, så dum
du står framfor nådig grefven; du skämmer vackert ut dig.»
»Hör på, Pelle, förstår du dig på frukt f — tag hit korgen»,
tilläde han, vändande sig till en betjent, som bar en korg på ar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
