Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«I Levanger, det är ej möjligt, i Levanger! Hvad i Guds
namn gör han i Levanger P» frågade hon ifrigt den långa ljusletta
drängen och sin gosse, när de trädde in i stugan.
«Hm ... jo, ser ni, Brita, der var mer att hemta», sade
drängen förlägen, «han kommer väl snart efter.»
«D€it står aldrig rätt till, nej, det står aldrig rätt till!» ro-
pade hustrun och grep sin gosse om begge armarne, liksom hon
velat tvinga fram sanningen, «säg, Olle . . . hvar är din far?»
Olle var omkring elfva år, en vacker gosse, med öppna och
rena drag samt någonting beslutsamt i hela anletsuttrycket; nu
tycktes han dock nedslagen och vände bort ansigtet.
«Tala, gosse, hvar är din farP» ropade modren, skakande
honom och med blickar, som tycktes vilja tränga in i själen.
«Han är i Levanger, mor, han är i Levanger, han kommer
snart efter», sade han slutligen muntert.
«Nej, Olle, han är icke i Levanger», återtog modren, «du
ljuger, Olle ... du har ju aldrig ljugit för mig . . det har någon
olycka händt P»
«Plåga inte pojken, Brita», inföll drängen; «men var tröst,
det är ingen fara med Jon, han mår bra der han är. . . hm . . .»
Hustrun satte sig ner liksom utmattad. «Må så vara då, —
jag vill tro er», återtog hon om en stund. «Nåh, hvarför blef
Jon qvar?»
«Jo, se han blef qvar hos handelsman Denissen, som inte hade
alla kollys fardiga», sade drängen, «ja, det kan ni tro . . .»
Hustrun tycktes lugnad; men hon trodde ej ett enda af alla
den beskedlige drängens ord; ty hon fann på sin gosse att ej allt
stod rätt till och att man blott af skonsamhet ej ville genast säga
henne sanningen* Det vanliga, då Olle kom hem, var att killingen
kom fram till honom och började att leka; nu glömde icke
killingen sin roll, han kom ganska riktigt, nosade på lekkamraten och
ställde sig på två ben för att väcka uppmärksamhet, men Olle
var ej som förr, han grep ej tag i de små hornen eller räckte
fram foten för att stånga mot, han märkte ej en gång sin
finraggiga vän, som, slutligen otålig, gick några steg baklänges och derpå
rusade till och gaf sin drömmande lekkamrat en uppmuntringsstöt
i sidan; icke en gång detta väckte gossens hvarken leklust eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
