Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emot en lifvets fjellstorm och således böj^e sig något — dock,
Qederkraften blef ej bruten.
«Mor!» sade kan, «ser da, mor, min far är borta, han kan
inte mera sköta om hus och hem, du är ensam, mor!»
«Ja, kära Olle . . . det är jag, ensam, ensam, riktigt ensam
här uppe bland berg och mossar . . . ensam med Gud och dig,
min gosse . . . hur skall det gå? . . . Inte gör det något för
min skull; men du, stackars gosse!»
, I hvarje ödets skipkelse finnes der alltid en motvigt, som väl
ej kan verka i första ögonblicket, men som dock småningom
griper in och förändrar känslans öfvervigt åt en’ sida till en
gung-ning, som visar ett sträfvande efter jemnvigt. I glädjen är det
tanken på ödets vexling och, om denna felar, vanan, som
nivelle-rar våra känslor; i sorgen är det tiden, vanan också der — eller
också någon idé, som vaknar, som bringar själen i ett slags sakta
oscillation, som hvarken är sorg eller tröst. Så var det nu hos Olle.
«Vet ni, mor», började han ifrigt, «jag är stora pojken*. . .
var inte rädd, jag försörjer nog vårt hushåll . . . jag har tänkt
mycket sedan vi redo från Stordalen och hit . . . jag skall sköta
allt, fånga ripor och ta harar i snara och slå mig litet på
handeln och köpa upp och fara till byn (Trondhjem) och ner till
Stockholm, så att det blir lust åt . . . hm. Kjell Kjellsson var
en fattig stackare, han som jag; men han tog sig upp och är nu
den rikaste bonde i hela Åhre, Kall och Fölinge, ja, Gud vet om
de ha en så rik man der neråt söder i Brunnilo och Käfsund.»
«Du är barnslig, stackars Olle», inföll modren, på hvilken
dock gossens varma, lysande målning gjorde sin verkan.
«Barnslig ... ja, mor! men ser du, jag svor vid mig sjelf,
då jag såg att far var borta, att jag skulle bli karl, och en
duktig karl till på köpet . . . och vet ni, mor, när jag så i mitt
sinne löfvade Gud och far att hjelpa er, mor, eller dö, då kändes,
fast det var kallt, så att det klingade i isen, liksom en varm pust
gå igenom mig och liksom det varit någon som viftat på mig
en ljum sommarvind .. . . och det tror jag fullt och fast, att det
var far, som tyckte om mina tankar.»
«Gud välsigne dig, gosse . . .ja, du har rätt, Jon skall nog
hos Gud bedja för dig och mig och från höjden kommer kraften
och välsignelsen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
