Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gelskt kläde, som kanske framdeles skulle i Stockholm utgöra
prydnader för den stora verlden.
Det var derföre de m&ste t&ga fram sådana vägar.
Det var om eftermiddagen; der ttppe i höjden går solen sent
ner, och hon glindrade ännu vid horisonten, då de inträdde i
dalen; hon gick dock snart ner bakom en aflägsen fj ellt opp och
genast tändes stjernorna till full klarhet och norrskenet började
sitt spel. Allt löfvade en lycklig fard och de två männen och
gossen voro vid godt mod, fastän kölden var bitter och hästarne
ofta slintade ner i snöremnorna och måste lyftas upp. Man
glammade dock och pratade, ända till dess Jon stannade sin häst.
«Hvad är det? Gud låte inte en «gusta» komma!» sade han
och blickade upp mot himlen, der stjernorna på en gång
fördunklades af en dimma; det såg ut som om ett hyitt flor blifvit
draget öfver himlahvalfvet och norrskenet flammade allt mattare och
mattare, till dess det slocknade.
«Gud bevare oss!» sade Jon; «låt oss skynda! här framme är
ett utsprång på fjellet, der komma vi i lä; rid på, Olle, och du,
Lasse! Vi skola framåt, skynda, skynda! eljest är det förbi
med oss.»
De begge yngre lydde, ty Jon var den ende som förut gjort
fjellfarden; både Olle och den unge drängen voro för första
gången på en sådan resa. Just detta gjorde, att ingen af dem just
så särdeles intogs af förskräckelse eller trodde att en verklig fara
var förhanden; men de skyndade dock så mycket de kunde, ty
Jon hade sagt det.
De hade ridit ett stycke, då de hörde att Jons häst föll ner
i en snöremna, men hau befallte dem fortsätta.
»Fjellet till venster, fort, fort!» hörde de honom ropa; «skynda
fort! — jag kommer efter», hörde de ekot klinga efter dem.
Allt var dock ännu lugnt, fastän allt insveptes i ett tätt flor,
som från hvitt småningom öfvergått i ljusgrått, mörkgrått och
slutligen till alldeles svart.
«Hvar är fjellet till venster?» frågade Olle; «jag ser ej
hästens hufvud glänsa mot snön.»
Ännu hörde de långt bakom sig Jons rop: «till venster! fort!»
Knappt hade dock ordet »fort» förklingat., förr än på en gång,
liksom om ett berg blifvit omvältat, stormen kastade sig ned i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
