Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strax efter begrafaingen, som var simpel oeh utan mycket
bråk, satte sig sir Edvard åter i sin lilla kammare; det tycktes
som han nu ville taga sig ro efter de bjertskakande uppträden
han åsett, men hans fordna ensamhetslusta var bortä, han trifdes
ej riktigt utom då lille Göran eller, som sir Edvard kallade
honom, Georg, Vffr inne hos honom och «rumsterade» med hatis
saker. Georg var en sådan favorit, att han till och med fick stå
och bläddra i den gode sirens dyrbara vapenbok, hvars granna
bjerta förgör och guldhjelmar pä det högsta roade barnet.
Allt återtog snairt sin gamla form. Både Larsgubben och
hans gumma tröstade sig snart med att de ej hade så långt igen,
en tröst som gör att de gamle så lätt bära sina förluster och
låta oss se en förnöjsamhet, som vi andre uttyda som
känslo-slapphet. Det enda som bekymrade dem var lille Göran, och ofta;
då barnet låg slumrande på sin bädd, suto de gamle bredvid och
suckade: «hvad månde det bli af detta barnet då vi falla ifrån,
hvem skall vårda det oeh lära det gudsfruktan ocb flit P» Dessa
frågor grepo dem djupt, ty der hade de ej den trösten: «vi kommu
snart efter».
Så suto de sent en afton, då engelsmannen steg in i deras
trånga stuga*
«I morgon resa, vill resa hem till England», sade han och
satte sig midt emot de gamle.
<rResa? ... Åh Herre Gud», utbrast gumman, «skall han
resaP då bHr det riktigt ensamt i huset.»
«Ni-inte kunna länge lefva», inföll sir Edvard utan att höra
gummans ord, «ni dö snart, vara gammal begge två.»
«Ja visst, Gudskelof för det», suckade begge.
«Georg blifva utan skydd», fortsatte sir Edvard.
«Ja, det är vår enda sorg.»
«Jag vilja taga Georg med till Old England, blifva mitt barn.»
Både Larsgubben och hans gumma sprutto till vid det
oväntade forslaget, men det grep dem om hjertat, hårdt, mycket hårdt;
dock, det var ett Guds finger.
«Gud skall veta», sade gubben, som först tog till orda, tfGud •
skall veta att det är svårt* att släppa pöjken, men det ir ej vår
vilja, utan Hans, som bor i himlen, det är Herrans vilja, vi skolat
lyda, och gossen kan aldrig här få det så som der borta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
