Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid en kammarfru i kruka, en balsamin, som då vid lag tittade
ut och klagade öfver att hon ej kutade skåda naturen utan att
komma i beröring med simpelt folk — kan tänka hon var så
förnäm derföre att hon blifvit uppfostrad inom glas och ram. Men
der sutto en man’och en qvinna, ack! hvad de höllo af hvarandra,
välvilja lyste ur deras ögon, då de sågo på hvarandra, och begge
voro så försigtiga att ingen af oss skulle klämmas då fönstret slogs
igen. Men några år derefter var det en sommar, då fönstret ej
kom upp igen. Vi lyssnade efter och hörde suckar, böner och
der-emellan en djup tystnad derinne; den enda som talade var vår
obekanta vän, vägguret, som knäppte evigt detsamma i sin vrå.
Ändtligen en afton hörde vi djupa snyftningar; natten-kom.
«Huru kan det vara derinne?» frågade vi hvarandra; men
in-.gen visste det.
Om morgonen, då solen stack på rutorna, skulle vi titta ditin,
men vi kunde det icke — der hängde ett lakan for fönstret. Yi
förstodo det icke ändå; men några dagar derefter ringde det i
tornet derborta, och nu förstodo vi, att far derinne, den goda
mannen, var död.
«Far derinne är död», sade yi till solrosorna ute på rabatten,
men de slogo en knyck på nacken och tittade i höjden. — «Hvad
angår det oss om en torparegubbe dör, vi höra ej till hans slägte,
vi äro solens barn.»
En tid derefter slogs åter fönstret opp och derinaanför satt
den goda qvinnan. Vi skyndade oss in, vi lade oss på
fönsterkarmen och hviskade som förr: «God aftop härinne!» — «Guds
fred härinnei» men hon svarade oss intet, hon tog ej opp någon
enda klase, utan hon lät oss v ligga. Då föll der en stor varm
regndroppe ner på en af oss, det var en tår — och vi drogo oss
tillbaka sorgsna, ledsna, halft vissnande. Vi voro så säkra vi, att
kunna trösta med vårt »Guds fred härinne»; men det misslyckades.
Så förgick en lång tid, den var tråkig, men dock fredlig; men
snart förändrade sig allt.
Här kommo en hop stojande barn, som derinne i stugan (vi
sågo det genom de små rutorna) voro rigtiga små helgon, men
så snart de kommo ut, voro de rigtiga barbarer. Vi fingo aldrig
vara i fred för dem, och det var väl ej så underligt, ty vi äro ej
förnäma vi; men det som värre var, de kastade småsten på sol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
